Melodies pov
Jag slängde ner mitt chanelläppglans i väskan och drog igen dragkedjorna, idag skulle jag och Joanna till London och vi ska gå i sommarskola, för att jag måste plugga upp mina betyg och Joanna för att hon vill ha högre betyg. Jag vet inte om jag längtar efter att få åka, men man har ju hört saker om London, coola fester och snygga killar.
Jag springer ner för trappan med väskan i handen och möts av mina andra tusen väskor och min famlj, det som är bra med att vi faktiskt flyttar till London är att mycket av väskorna och all packning redan flugit dit och står redo i våran lägenhet. Mamma och pappa betalar för den sålänge jag sköter mig i skolan, så nu måste jag verkligen sköta mig också så att jag inte behöver jobba, för jag kommer ju inte få något jobb.
"Hej då Mello ta hand om dig nu, lova att ringa när du kommer fram och gör inget dumt" säger mamma och jag himlar med ögonen, hon ska alltid tjata så mycket. Det ska bli skönt att slippa dom nu, pappa ger mig bara en lång kram och min lillebror hinner springa iväg så jag ropar bara ett enkelt hejdå innan jag går ut igenom dörren och går emot Joannas hus, hon bor bara ett kvarter bort så det är lätt att gå eftersom att jag rullar min resväska bakom mig och har min Michael Kors väska hängande på armen.
Jag går emot Joannas hus och knackar på, det tar säkert någon minut innan jag hör steg i trappan och hon kommer och öppnar.
"Hej!" säger hon och tar mina väskor som jag bestämt håller fram emot henne, aldrig att jag håller i dom mer, dom är jättetunga. Varför skulle jag ta med mig så mycket?
"Jag håller på att packa uppe. Du kan lämna väskorna och grejer här" säger hon och jag sparkar av mig mina sneakers och går efter henne upp för trappan, hennes rum är rätt stort och vitt och jag sätter mig ner på sängen och kollar runt i rummet, alla sakerna är nästan borta eftersom att hon packat ner allt i lådorna och jag ler lite smått när jag ser en bild på oss när vi var tolv år, vi var så små och trodde att vi var stora. Det är nu så här många år efter som man inser hur liten man var.
"Tror du att det blir kul då?" frågar hon och kollar på mig där jag sitter och jag rycker på axlarna, jag vet faktiskt inte vad jag tycker eller vad jag förväntar mig. Men det blir säkert roligt.
"Ja men det tror jag väl. Det märker vi väl" säger jag och lägger mig ner i sängen och kollar upp i taket.
***
"JOANNA OCH MEL KOM IGEN vi måste till flygplatsen!" jag kollar ner på min guldliga klocka jag fick i konfirmationspresent, tjugo i fyra, planet går halv sex. Jag reser mig snabbt upp och rusar nerför trappan, jag hör Johanna svära för sig själv bakom mig, antagligen så borde jag hjälpt henne att bära väskorna, men det gjorde jag inte för att jag är busig.
"MEL KAN DU HJÄLPA MIG ELLER" hör jag henne ropa. Jag försöker välja om jag gå tillbaka upp och hjälpa henne eller bara skita i det. Jag hör ett brak och Joanna skriker "FAN". Jag fnissar och ser henne komma ner för trappan med en väska över vänster axeln och en släpandes i högerarmen.
***
"Flight 15 London - Amsterdam 15 minutes delayed" Vi var här nu. I London, och det va männislor överallt. Joanna såg helt livrädd ut. Jag puttade till henne på armen och sa "vi är här nu, äntligen".
Hon log stort och vi gick för att hämta våra väskor. Joannas väska med ett leopardmönster kom först och sen kom min LV väska.
Vi hittade till slut vägen ut och hoppade in i en taxi. Vi gav chauffören våran adress och så var vi påväg. Det tog ungefär en halvtimma att komma fram till lägenheten. Vi hade aldrig varit där själva. Min pappa hade varit där och kollat när han var i London med jobbet, annars så har vi bara sett bilder.
London är väldigt fint och jag han se ett par intressanta affärer som jag och Joanna var tvugna att gå in på. Klockan var halv 8, nästan en timma sen vi landade. Trots att det bara var en timmas skillnad från Sverige så kände jag mig väldigt trött.
"Jo, vi är framme" Sa jag och puttade till Joanna, som på nått sätt lyckats somna. Taxichauffören körde ju fan som en dåre. Jag hade redan betalat och skulle bara ta ut väskorna.
"Jag är vaken" sa hon och satte sig upp knäppte upp sitt bälte. Det roligaste med England var nog att dom körde på fel sida vägen, väldigt förvirrande. Vi klev ur och tog våra väskor och slog in portkoden 9183. Vi bodde på andra våningen. Jag låste snabbt upp dörren och klev in. Det var inte jättestort, men inte jättelitet heller. Helt lagom, Jo skulle klara av att städa det helt utan min hjälp.
"Shit" hörde jag hennes säga brevid mig. Det var en korridor som var runt 2-3 meter lång där man kom in. Väggen till höger var en lång garderob med spegel skjutdörrar. Till vänster var det en dörr in till badrummet där det var ett brett handfatt, en dusch och en toalett. I slutet av den korta korridoren så var det ett vardagsrum till vänster och till höger var köket. Det var helt öppet där emellan. Köket hade tegelvägg och en köks ö. Det fanns 2 dörrar på den bakre väggen som ledde in till våra sovrum.
"Pax för rummet närmast köket" skrek Jo och sprang in i rummet och lämnade mig kvar i vardagsrummet.
