En Droppe Blod

Företaget

Björling och Guvå hade redan börjat med utredningen. Första nyckelpersonen hade blivit förhörd. Plötsligt hojtade Björling till. Guvå rullade nyfiket fram på sin kontorsstol till Björlings datorskärm. Han pekade med sitt knubbig ringfinger på en nyhetsartikel publicerad den 28 Maj 2015 vars rubrik löd: Miljonföretag går i konkurs, tusentals anställda sparkas. Guvå rynkar på ögonbrynen. Hon förstod inte vad det hade att göra med mordet på Astrid Molander Hammar. Björling skrollade ner på sidan och pekade på ett namn i nyhetsartikelns brödtext. Viktor Molander, 39 år. Guvå rullade tillbaka till sitt eget skrivbord och började knappa på tangentbordet. Det var då hon satte en pusselbit i det nyöppnade pusslet.

Hon var tillbaka i den lilla förhörssalen. Den här gången med en man i fyrtioårsåldern. Hon tröck ned den röda knappen på kameran och lade sedan händerna på bordet framför sig. "Hej, jag är Mira Guvå, utredare för mordet på Astrid Molander Hammar, och du är hennes pappa, stämmer det?" Mannen var sliten och såg äldre ut än vad han egentligen var. Hans hår var fullt med gele och slickat bakåt i ett försök att se någorlunda anständig ut, men det syntes tydligt att håret inte blivit tvättat på ett par dagar. Under ögonen hade han stora mörka påsar, likt en panda. "Ja", svarade han kort. Guvå fortsatte med förhöret. Hon fick reda på att Viktor var VD för det stora företaget och att Theresa arbetade där som anställd. Hon fick också veta att Theresa var en av dem som blev sparkade när företaget gick i konkurs.Theresa hade då reagerat så starkt att hon skilde sig med Viktor och tog med sig Astrid till utkanten av Stockholm där de flyttade in i en skogsvilla. "Varför var du tvungen att sparka just Theresa? Du hade ju en så hög position att du hade makten att låta henne behålla jobbet", undrade Guvå. Viktor slätade ut sin dåligt strukna skjorta med händerna innan han förtydligade situationen som företaget hamnade i och beskrev hur han omöjligt skulle kunna påverka vilka som fick sparken och vilka som klarade sig. Guvå lade ihop ett och annat och bestämde sig för att ställa en avgörande fråga. "Var vistades du runt klockan halv två på natten till onsdag?" Viktor lyfte sakta på huvudet. "Jag var hemma, i min säng", svarade han, chockerad över frågan. "Vänta, ni tror väl inte att jag?.." Han såg skräckslagen ut. "Så länge du kan bevisa att du inte har något med det här att göra så kommer du bli ostörd av oss", förklarade Guvå, "har du något alibi?" Viktor ansträngde sig för att inte få panik. Han hade inget vattentätt alibi. Sist någon såg honom var på sportbaren i centrum. Han hade tagit sig hem därifrån vid tolv på natten. Var han befann sig sedan visste bara han.