Att Yla Mot Månen

tre

. Vinden blåste mig i ansiktet då vi stegade över altan och vidare runt huset. Där finns en stor gräsplätt med tre stigar som leder in till skogen i olika riktningar.

- Den i mitten kommer man till den delen vi jagar på. Den till vänster är till sjön och den till höger är till gränsen. Det är viktigt att du säger till vilken av dem du tar eftersom det är så stort att du kan gå vilse och kanske inte hittar hem om du inte kan känna dig hem genom din lukt.

- Genom att spåra dig tillbaka. Ler den ena som jag förmodade var Alex med den vänstra piercingen. Jag nickade och stirrade mot den mittersta stigen in i lövverket. Tvillingarna stod och pratade med varandra om vilken väg vi skulle ta och visa mig först. Långsamt som i en trans så går jag fram mot stigen. Värmen i min kropp stiger. Nackhåret reser sig då jag stirrar in på samma stig som min mamma hade sprungit på fyra ben men aldrig kommit ut ifrån levande. Jag vinglade lite och känner hur min syn suddades ut och skärptes som en kamera som försöker ställa in fokus. Tvillingarna ropade något men jag faller ner på knä och hulkade. Dem ropade ännu mera och senare känner jag en hand på min axel. Jag stirrade på Dean som sitter på huk bredvid mig.

- Vad... är... det... som... händer? Flämtade jag och trycker handen mot bröstet över mitt bultande hjärta.

- Ta det lugnt... jag är här. Du kommer förvandlas och ändra form.

- Det gör ont. Viskade jag och mina lungor försöker flämta efter syre i dem stora smärtorna i ryggen. '

- Slappna av. Låt det komma till dig. Viskade Dean och backade lite. Det var lättrare sagt än gjort. Hela min kropp spänns i ryckningar och det knakar förskräckligt i mig rygg. Jag kastade med huvudet och ser mig omkring efter hjälp. Då får jag syn på pappa och håller en bedjande hand ut mot honom. Men Marcus håller honom fast i ett grepp så att han inte kan komma fram till mig även om han försöker. Dean mumlar lugnande men jag lyssnade inte på vad han sade utan kurade ihop mig med smärtorna. Åh snälla låt det gå över! Snälla, snälla, snälla! Jag ger upp ett genomträngande skrik och allting blir svart.

- Clary? Clary!? Jag öppnar svidande ögonen och blinkade. Jag ligger på samma platts men är omringad av alla i flocken. Pappa sitter framför mig och stryker mig lugnt över pälsen mellan mina öron. Min näsa nosade i luften och doften av alla får min hjärna att snurra. Jag klipper med öronen och svansen viftade som en glad hälsning på pappa.

- Du lyckades! Ler pappa och backade lite samtidigt som dem andra gjorde likadant. Jag klipper förvånat med mina öron och kommer tillbaka till verkligheten. Snabbt ser jag ner på mina händer men ser stora tassar med silvervit päls. Chockerad och generad så gömmer jag nosen mellan tassarna och kniper ihop ögonen. Pappa lutade sig fram och viskade i mitt öra.

- Du är på pricken lik din mor... spring nu min blomma! Sniffande ser jag upp och klipper med öronen. Vingligt ställer jag mig upp och ruskade på mig för att släppa loss pälsen. Sedan tassar jag fyrfotat in i skogen och valde stigen som leder mot gränsen. Jag tålde inte att ta jaktstigen än... jag är inte redo att möta mammas ande. Tvekade stannar jag vid brynet och vänder på huvudet för att se tillbaka på min familj. Tvillingarna flinade stort och jag ser att dem darrade av upphetsning att förvandla sig men stod bakåt för att ge mig utrymme. Marcus nickade kort mot mig med ett litet leende. Anna lägger armen om pappas midja och ser stolt ut. Dean iakttar mig med sina vackra ögon och nickade kort och sansat. Jag klipper glatt med öronen och gnyr ut en hälsning innan jag vänder mig in mot skogen och tog satts för att ta ett språng in i luften mellan alla träden. 

(någon mer än jag som är dödligt kär i Loki? han är sååååååå coool!!! ;P   )