Att Yla Mot Månen

Ett

Clary

Varulv... namnet ekar i mitt huvud, då jag ser på mig själv i den spruckna spegeln. Varulv... ett ord och ett namn som jag har väntat på i flera månader... kanske ännu mer än så. Jag har äntligen fått en honas guldiga ögon! Tänk att tjejen som står där inne i spegelen och ser tillbaka på mig, är jag. En varulv! Hennes långa och modell liknande kropp, med den lena och lite bleka huden. Silverblonda och vågigt hår som svallar över mina axlar och rygg ner till höfterna.

Slitna och trasiga jeans, en svart ärmlös topp över den perfekta bysten. Dem mjuka läpparna är målade i rött och dem gyllene ögonen, är inramade av långa ögonfransar och sotfärgade sminkning. Ansiktet är mjukt och hjärtformat... efter min mamma. Det är typiskt att varulvar ska få en sådan skönhet. Vi är som förbjudna frukter i edens lusta gård.

Jag vänder ryggen mot spegeln på väggen och ser på mitt lilla rum i den lilla lägenheten. En säng och ett skrivbord i vitt. Mitt klädskåp är vitt med fjärilar på som jag själv målade för flera år sedan. Allt jag har här inne är sedan jag var liten. Pappa hade frågat om vi skulle slänga det men jag ville inte. Det var mamma och han som valde ut allting i detta rum då jag låg i magen. Mamma... hennes blonda lena hår som mitt. Mamma blev tagen av jägare då jag var tolv år. Dem hade sett hennes förvandling under förbredningen till den årliga klan jakten. Hon dog... och lämnade mig och pappa kvar. Så pappa fick gå ur klanen för att sköta om mig. men han svor att vi skulle komma tillbaka då jag fick min varga ande. Men då jag började skolan så försvann han in i skogen och till flocken. Han kom inte hem fören senare på dagen då jag kom hem från skoldagen. Ibland hade han blåmärken och sår på sig. Men då jag frågade så sade han bara att jag skulle äta och gå och lägga mig.

- CLARY, DET ÄR MAT! Ropade pappa inifrån köket. Jag kastade en sista blick på varulven i spegeln och hennes guldgula ögon möter mina och hon ler. Jag går över den fluffiga mattan till dörren, öppnar den och går ut i köket. Pappa sitter vid det lilla matsalsbordet och dricker kaffe medan han läser veckotidningen.

- Hej gumman! Säger han utan att se upp från sidorna.

- Hej pappa. Ler jag och sätter mig i det stökiga köket. Pappa var inte så noga med att städa och jag orkade inte städa upp efter honom varenda dag.

- Sovit gott? Frågade pappa och smuttad på kaffet.

- Mh. Mumlade jag och rörde om i mitt te. Sedan tog jag en knäckemacka och bredde smör på den.

- Du får nog skynda lilla stumpan, du försov dig rejält idag. Skolan börjar om tio minuter hjärtat. Mumlade pappa och kisade med sina silver blåa ögon på en bild. Hanar får silverögon och vi honor guld... det hade pappa sagt till mig.

- Jag tror att jag inte kan gå till skolan mera... mumlade jag och ställer ner min kopp te efter några klunkar.

- Vad är det? Är du sjuk? Pappa ser oroligt upp och granskade mig. jag ser ner i bordet och ritade små mönster med mina silvermålade naglar på träytan.

- Nej... tvärt om! Ler jag och ser upp på honom. Hans ögon vidgade sig och han stirrade chockerande på mina ögon.

- Tadaaa! Jag ler fånigt mot honom. Pappa drar en hand genom sitt nötbruna vågiga hår.

- Du är... du har...! Mumlade han förbryllad. Då blev jag lite orolig.

- Ser det inte bra ut? Mumlade jag och skruvade mig på stolen. Pappa skakade på huvudet och ler tillbaka.

- Du ser precis ut som din mor. Förlåt... jag tyckte att för en sekund sedan att hon satt där och inte du! Han drar fingrarna genom sitt lilla skägg som han envisas med att ha.

- Tack pappa... men du... betyder det här att vi kan flytta till flocken? Frågade jag.

- Om det är det du vill hjärtat! Ler han och drar upp sin mobil ur skjortfickan och knappar in ett nummer. Han ursäktar sig och går ut ur rummet. Jag fortsätter att äta min macka och ser ut genom köksfönstret på staden utanför. Äntligen kommer vi ut ur denna hemska stad. Bort från alla bilar och människor. Bort från allt! 

( Gjorde jag det bra?)