Att Yla Mot Månen

två

Vi åker i vår bil ut ur staden och mot dem stora bergen och skogarna. Jag var verkligen nyfiken nu på flocken och kunde knappt bärga mig tills vi kommer fram till dem.

- Vilka är det som är med i flocken? Frågade jag eftersom pappa aldrig hade berättat det. Dem fick inte prata om varandra utanför varulvgränserna.

- Vi är sju med oss två. Din moster Anna, tvillingarna Alex och Alec, Marcus som är alfan och sedan hans son Damon.

- Vilka är Alec och Alex föräldrar? Frågade jag bekymrat

- Alec och Alex är Damons kusiner och deras föräldrar dog för några år sedan. Den ena dog av cancer och den andra dog av en jägare. Mumlade pappa bistert.

- Men hur gamla är alla då? Jag försökte ändra snabbt samtalsämne.

- Anna är trettiosju, tvillingarna är nitton, Marcus är fyrtiofem och Damon är arton.

- Men... då är ju Damons mamma också död?

- Jägare är verkligen riktiga djävlar... dem dödade henne också.

Det blir tyst och pappa svänger in på en liten grusväg. Jag ser in i den täta skogen utanför min fönsterruta och jag häpnar till. Två stycken vargar springer genom skogen. Båda är lika varandra men den ena är ljusare brunpäls än den andra. Dem ser nästan ut som vanliga vargar förutom att dem är större.

- Pappa... titta! Mumlade jag och vargarna kommer närmare bilen och springer precis bredvid. Dem kastade små blickar på mig och jag kan se i deras ögon att dem är nyfikna.

- Tvillingarna! säger pappa och gasade på så att dem saktade in och försvinner bakom oss.

- Pappa... tänk om dem inte gillar mig? mumlade jag och ser ner i mitt knä på mina knutna nävar. Pappa tittade snabbt på mig innan han tar ögonen på vägen igen.

- Det är okej älskling! Dem kommer gilla dig, det lovar jag. Men om dem inte gör det så kan vi gå ur flocken. Jag kommer inte tåla att dem stöter bort dig! Pappa ler snett mot mig och jag ler lite jag med. Det skulle göra ont för pappa att gå ur flocken men mer om han förlorar mig. Jag är den enda som han har efter mamma. Sedan saktade han sakta in och körde in på en ytterligare liten väg. Vi hade åkt i skogen i mer än en halvtimma... mer än en timma från civilisationen.

- Här är vi nu gumman! Ler pappa och saktade ner bilen och jag ser upp på området vi hade kommit in i. ett stort hus stod på en stor öppen yta som en dunge. Omringad av häckar och blomster land i mängder. Pappa körde fram bilen mot tre andra bilar. En jeep, en Volvo och en annan flottig sportsbil som ser ut som en Austin Martin. Han stannade och drog åt handbomsen. Jag kände mig nervös och ser på pappa. Han ger mig ett lugnande ögonkast och rufsade om mitt hår. Precis som han brukade göra då jag var mindre och var nervös för mina konsärer. Sedan kliver vi båda ur bilen och jag ser att flocken står samlade vid det mittersta huset. Knäsvag så håller jag mig tätt intill min pappa. Han travade säkert fram mot dem andra som väntade tålmodigt. Jag ställer mig tre meter från dem medan pappa går först fram och hälsar.

Jag kunde nästan se vem alfan var. En man med långt silver vitt hår i en fläta i nacken. Ena ögat är täckt av en ögonlapp. Det andra var silvergrått och jag ser själen i dess öga verkade vara flera tusenårig varg. Han utstrålade stolthet och mod från den långa och seniga kroppen. Han och pappa utbytter några ord och han vänder huvudet åt mitt håll. Jag tar ett reflexmässigt steg tillbaka. Han klappade pappa på axeln och går förbi honom mot mig. jag känner kroppen darra av oro och jag ville bara fly min väg. Men gjorde jag det kommer dem aldrig att axeptera mig som en av dem och jag ville göra både mamma och pappa stolta. Så jag rätade mig lite och ser vänligt åt sidan då han kommer närmare.