*Fortfarande Emelies perspektiv*
-Jo..det är som vi sa. Du är adopterad. Sa Peter lite tyst
-Och varför berättade ni inte det här för mig tidigare? Sa jag
-Vi ville inte såra dig. Sa Malin
-JA MEN VAD FAN TROR NI JAG BLIR NU DÅ?TROR NI JAG TAR DET LÄTTARE NU ELLER! OM NI TROR DET ÖR NI FAN HELT JÄVLA DUMMA I HUVET. Skrek jag
-gGumman snälla. Sa Malin.
- Kalla mig inte gumman. Fräste jag
-Vilket land kommer jag ifrån då? Frågade jag
-Asså du är från Thailand med din biologiska pappa är från Sverige men dom bodde kvar i Thailand och dom hade inte råd med allt så dom adopterade bort dig. Sa Peter
-Och sen så ska vi flytta till Englad nästa vecka. Vi har fått jobb där.
-Okej. Vänta lite. Omar kan du följa med mig ut. Frågade jag.
-Okej. Svarade han
Vi gick ut till hallen.
-Omar kan jag få bo hos dig. Jag vill inte åka någonstans med dom.
-Ja det tror jag. Annars får vi komma på något. Sa han och pussade mig på pannan.
Vi gick och satte oss vid bordet igen.
-Bara så att ni vet jag kommer inte åka någonstans
med er. Sa jag kaxigt
-Emelie du har inget val. Sa Malin
-Du bestämmer inte över mig. Jag låter inte ett par främlingar bestämma över mig. Sa jag
-Omar kom. Sa jag
Vi gick upp till mitt rum och packade ner mina kläder och smink och annat.
-Hej då vi går nu. Sa jag
-Hej då, snälla kan du inte tänka på det här. Sa Peter
-Nej, jävla lögnare. Sa jag och irriterat och gick ut
Vi var halvvägs påväg till Omar.
-Tack för att du finns för mig Omar. Sa jag
Han log mot mig och tog min hand.
*Hemma hos Omar*
-Vi är hemma. Ropade han.
-Hej. Sa wilnur
-Mamma kan Emelie få bo här hon har ingenstans att bo. Sa han
-Såklart att hon får, vill du prata om det? Frågade hon
-Jag gör det när jag känner för det. Sa jag och gav henne en kram.
Vi gick upp till hans rum och jag fick packa upp mina saker.
-Vart ska jag sova? Frågade jag
-Bredvid mig om det går bra. Sa han
-Perfekt! Sa jag och log mot honom.
___________________________
Förlåt för att slutet inte vart så bra
Kom inte på något bra slut 💕
