Livet är som en trasig bro

Gör mig till papper

Glöm inte att rösta och kommentera på den här boken/kapitlet om du gillar det jag skriver, eller att följa mig! :-)

* * *

När Lilys pappa en dag hade funderat på att åka till mataffären, så visste hon att han inte skulle vara alltför svårövertalad till att lämna henne ensam, då hon verkligen förstod att han bara inte ville vara hemma hela dagarna. Hon misstänkte dessutom att han förmodligen inte skulle till någon affär alls egentligen. Han hade redan tagit med sig hem några påsar med mat dagen innan — vilket omöjligt redan kunde vara slut. Men för Lily gjorde det inget. Hon ville bara se sin pappa lycklig igen, oavsett vad han nu gjorde när han var borta. Hon visste själv inte så mycket om sin mamma som hade krossat hans hjärta och drömmarna de haft, hon hade bara hört andra prata om hur nonchalant och oseriös hon var. Och därför var hon och Nathaniel själva.

     "Lily är du helt säker på att jag kan åka? Du blir väl inte ledsen eller uttråkad, du vet att vi kan ha en myskväll sen om du vill, kanske borde jag köpa snacks!?", ropade han frågande när han nästan var på väg ut genom ytterdörren. Lily hade dörren till sitt rum öppen, och hon satt på sängen och suckade.

     "Åk bara! Jag är kvar här när du kommer hem, sluta oroa dig!", svarade hon och väntade på ljudet som kom från ytterdörren som öppnades. Och sen stängdes den hårt, vilket den verkligen behövde nu för att stanna på sin plats när den var så gammal. Men sedan hörde hon hur handtaget gick ner igen. 

     "Jag älskar dig hjärtat!", ropade han till Lily och sen flög dörren tillbaka till sin plats. Och det blev tyst. Hon räknade strecken som prydde hennes handflator, men bestämde sig sen för att kolla upp mot hallen som omringades utav den vitmålade trappan. Och där såg hon kartonglådan som hennes pappa hade burit ner från vinden några dagar innan, men då hade hon varit för orkeslös för att bry sig om den. På långsidan var det skrivet "SKRÄP" i ett stort snitt med markeringspenna, vilket fick henne att bli lite nyfiken.

Hon struntade i stöten som for upp genom resten av hennes ben — när hon landade på golvet efter att ha sjunkit ner från sängen. Hon smög fram till lådan och öppnade den försiktigt, som hon om var rädd för att Nathaniel skulle ha stått runt hörnet och iakttagit henne som ett slags test. I lådan fann hon gamla tavelramar och meterlånga, hoptrasslade sytrådar, men det var något som fångade hennes intresse lite extra: det var en titellös bok klädd i läder. När hon öppnade läderpärmarna blev hon förvånad av innehållet — då det bara flög ut massa brev från ett urgröpt fack som graverats där sidorna en gång hade funnits. 

Lily plockade upp allt och lade i kuverten i boken igen och skyndade sig att stänga kartongen, med ett hopp om att hennes pappa inte skulle märka något. Hon gick sedan in på sitt rum och började snabbt ögna igenom papperna, hon noterade att datumen då de skrivits var från 1883 till 1904 och av samma avsändare. William Clarke. När hon hade öppnat ett av de första breven och läst det han skrivit så kände hon sig tom. På ett sätt hon nog aldrig känt förut.

"Hej,

Jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig än. Det går inte en sekund utan att mina tankar vandrar bort till alla stunder som kunde ha varit. Jag lovade mig själv att aldrig släppa dig men jag kunde icke hjälpa att din själ smet ut och lämnade mig ensam kvar här på jorden. Det är så mycket jag vill att du ska veta, så mycket som du behöver få höra även fast jag vet att tiden är förbi. Och därför skriver jag det här brevet. För jag hoppas, jag hoppas mest av allt, att även om du inte är med mig här och nu, att dessa orden på nåt sätt träffar dig. Jag vet inte hur. Och jag verkar nog knäpp när jag skriver detta — men det är jag också. Hur som helst så är jag ledsen över att inte kunna vara med dig just nu, och det gör mig galen. Jag önskar att du kunde hjälpa mig.