Livet är som en trasig bro

Ett enkelt hej

Jag tänkte bara säga att jag hade blivit jätteglad om du kunde rösta och kommentera på den här boken/kapitlet ifall du gillar det jag skriver. Du får hemskt gärna också börja följa mig för att visa ytterligare stöd! :-)

* * *

Ethan hade med nöd och näppe lyckats fly från Lilys hus med både jackan och mobilen i behåll. Den chockerade blicken ifrån hennes pappa hade inte gett honom mycket till val än att snabbt som attan, klantigt kila ner från hennes fönster via stuprännan. Och nu gick han hastigt längs gatan påväg hem till sig medan adrenalinet fortfarande pumpade. Han famlade upp mobilen för att kolla vem som hade ringt under ett så opassande sammanhang — och såg Ediths namn. Hans mun blev torr och stegen tycktes bli mer raska. Han blev orolig när han försökte fundera ut vad hon ville, hon kanske undrade varför han hade blivit så knäpp helt plötsligt. Miles kanske hade sagt något dåligt om honom när han sprang ifrån henne som ett fån? tänkte Ethan. 

Medan han funderade ut alla tänkbara scenarior som skulle kunna inträffa ifall han ringde upp henne så började hans mobil återigen att tjuta. På displayen trädde Ediths namn upp igen och han svalde hårt. Han riktade sin tumme mot knappen som antydde att man svarade — och blundade i någon sekund innan han slutligen hörde hennes röst. 

     "Ethan vad håller du på med! Jag och Miles tyckte det var rätt sjukt att du bara sprang iväg från oss, du kunde väl i alla fall ha hejat. Jag vet ju också att din mamma har flyttat så vad gjorde du ens på min gata? frågade hon genom mobilen, och Ethan kunde höra att hon var ute och gick. Han hörde Miles säga något i bakgrunden, men kunde inte förstå något utav de sluddriga orden. För en stund stannade han när han tänkte svara, som om det hade gått lättare att få ur sig någon slags ursäkt — men insåg snabbt att det inte hade gjort någon skillnad. 

     "Jag behövde bara skynda att hämta posten, brev och sånt går fortfarande till hennes gamla adress", ljög han och tackade Lily i hemlighet för att hennes hög gav honom idén till ursäkten. Och för bara någon sekund tycktes allting runt omkring honom försvinna, till och med Edith brydde han sig inte om längre när han tänkte på hur Lily hade varit. Men när Edith öppnade munnen igen drogs han tillbaka till verkligheten. 

     "Mitt i natten? Jag förstår inte vad som har hänt med dig", sade hon irriterat, men tonen ändrades snabbt till något snällare. "Du måste ju förstå att det gör mig orolig när du bara yrar omkring sådär ute när klockan liksom är runt 1. Jag vet att det är jobbigt med din mamma, men du måste-", mer hann hon inte säga när Ethan lade på samtalet och började springa hem. Han var trött på alla måsten som Edith jagade efter honom med, och hur hon trodde sig förstå sig på hur han hade det hemma. Aldrig tidigare hade han förstått hur dåligt Edith fick honom att må, men när han hade börjat prata med Lily så förstod han att han inte behövde henne mer. Men trots alla arga känslor som strömmade mot henne så älskade han henne ändå. Han kunde inte bara sluta vara kär — och därför visste han inte vad han skulle göra. 

- - -

När Ethan kom hem fann han sin mamma sovandes i fåtöljen med ett vinglas spillt över sig. Han suckade när han tog upp glaset och lämnade det i köket — för att sedan börja torka upp den röda vätskan ifrån golvet och möbeln. Han hade fått en kraftig huvudvärk på hemresan och därför tycktes en sådan uppgift vara så mycket jobbigare än vad han redan var van vid. 

När han slutligen torkat upp vinet så gungade han sin mamma lätt för att få försöka få någon kontakt med henne. Hon började sluddra om hur vidrig hans pappa var, men behöll ögonen stängda. Ethan var så trött på allting och han hade verkligen ingen ork över till det här, även fast han själv var arg på sin pappa efter att lämnat dem direkt när de hade flyttat. Han började gunga sin mamma mer intensivt och lukten av alkohol var som en mur mellan dem och deras kontakt.