Livet är som en trasig bro

Blod, salt och blöt asfalt

Jag ville bara säga att om du gillar den här boken och kapitlet så får du jättegärna rösta, kommentera och följa mig! :) Skulle verkligen betyda jättemycket att få veta att folk faktiskt gillar det jag skriver. :-)

* * *

Lily behövde ta sats för att dra sig upp över fönsterbrädan för att sedan tyst smita ut genom sitt fönster, med ryggsäcken vilande på ena axeln. Hon hade packat med sig några filtar och frukt. Det var tänkt att hon skulle träffa Miles vid Bäcken prick klockan 12. Kanske var det äntligen dags för henne att få sin första kyss nu? tänkte hon. När hon fantiserade om det så fylldes hela hennes kropp av nervositet och det kändes som om allt bubblade. Hon kunde inte tro vad hon var på väg att göra. Aldrig hade hon fått drömma om att bli tillsammans med en äldre kille, och han var 18 — ungefär tre år äldre än henne själv.

Hon svalde innan hon landade mjukt på gräsmattan och började genast springa i sina sneakers hon hade fått med sig in på rummet. Luften var smal och smekte hennes bara ben när hon fortsatte sin väg mot deras mötesplats. Hon brydde sig inte om ifall hennes pappa inte skulle hitta henne på sitt rum nu, allt hon brydde sig om var Miles.

Miles, Miles, Miles. Hon tänkte på hans blonda, lockiga hår och hans stora leende. Han var den enda som verkligen hade kollat på henne, inte kunde man väl kasta bort en sån chans oavsett vad de andra sade? Lily hade hört ifrån sina kompisar Edith och Louise att han bara utnyttjade tjejer som henne.

     "Vad skulle han med en femtonåring till än att bara ligga med egentligen? Det är inte direkt som att han kommer visa dig inför sin mamma och be om något slags godkännande för er romans", hade Edith sagt till henne lite väl högt för att överrösta vinden när de fikade på en äng. Louise hade utan någon slags kontroll över situationen börjat skratta åt Ediths påstående.

     "Asså förlåt Lily men jag håller verkligen med Edith. Det finns inget bra du kan få ut utav det här. Han kommer bara att krossa ditt hjärta och sen måste vi jaga efter honom med hot. Jag menar bara-", hade Louise sagt och tagit en paus för att sedan kolla på Lily osäkert. "Det jag försöker säga är att det är bättre att bara gå vidare nu och slippa må dåligt senare. Det är så mycket lättare bara liksom", fortsatte hon och försökte ta en tugga av sin ostmacka utan att få sitt fladdrande hår i munnen. Lily hade funderat på det dem sagt, hon visste att hennes vänner bara försökte hjälpa henne, men ändå kände hon sig ensam. Vem hade i uppgift att stötta henne i såna här omständigheter om inte hennes vänner egentligen? tänkte hon.

Men nu var hon på väg till honom i alla fall. Det skulle max ta fem minuter att springa dit, om hon behöll den här farten. Fötterna började verka av de platta skorna, men hon brydde sig inte. Allt Lily ville var att få träffa Miles.

När hon slutligen lämnade trottoaren hon sprungit på längs hela resan, för att komma över till andra sidan vägen där Bäcken gömde sig i en skog, så hörde hon motorljud. Hon åkte sällan bil och förstod inte att hon var ett med mörkret. Bilföraren visste inte att han räknade på sekunderna innan han skulle köra på ett barn — och Lily förstod inte att det här var den sista sekunden som hon skulle vara normal.

Hon hade aldrig hunnit förändra situationen när hennes kropp flög upp över förarens ruta och blev lämnad kvar på den hårda asfalten. Det kändes som om hon var en docka och ett litet barn hade dragit ut alla kroppsdelar och satt dem på nya ställen. Det gjorde så ont och hon ville skrika, men hon kunde inte. Hon kunde inte göra någonting. Det enda hon var medveten om var smärtan som grävde i hennes kropp och bildörren som öppnades. Och röster.

Hon började förlora koll på tiden, och hon visste inte om hon hade somnat för en stund. Det luktade så mycket blod och salt och blöt asfalt. Hon undrade om det regnade och sen tänkte hon på Miles. Vad skulle han tro om henne? Varför var hon tvungen att sabba allting för? tänkte hon.

Synen blev suddig och det kändes som att hon somnade och vaknade hela tiden. Hon kände att hon bara ville få den här smärtan att sluta, men ändå var hon så himla rädd för att dö. Bilföraren kom fram till henne och skrek i panik. I takt med mannens skrik hördes sirener men hon hade verkligen ingen ork mer. Hon tänkte på sin pappa och sin mjuka säng där hemma, hon kanske aldrig skulle ha gått ut inatt. Hennes pappa skulle bli så arg på henne.

När ljudet av sirenerna kom närmare så blundade hon.

- - -

Nu ett halvår senare kände sig Lily instängd i sin egna kropp. Hon mådde så fruktansvärt dåligt av att ha förlorat sitt ben och fått det ersatt med plast. Hon undrade hur hon någonsin skulle få en kille nu. Och Miles var det inget tal om längre, då Edith hade tagit honom själv bakom ryggen på Lily. På grund av det var de inte vänner längre, trots att Edith hade försökt fixa deras vänskap genom att komma med blommor och hennes favoritgodis — för att förhoppningsvis lyckas få Lily att kolla på en film med henne. Som om det hade förändrat något, tänkte Lily. Louise hade hon heller inte någon kontakt med längre, de hade bara glidit ifrån varandra efter att olyckan inträffade, och det fick Lily att känna sig väldigt ensam.

Hon satt alltid bara på sitt rum och kollade ut genom fönstret medan hon tänkte på vad hon hade kunnat göra annorlunda. Hon såg på löven som föll ner från träden utanför, på något sätt kunde hon relatera till dem. Först hade hon varit grön, nästan allt hade varit perfekt och hon var så högt upp — och nästa sekund var hon nere på marken dränkt i sorg. Lily kände som att hon höll på att förmultna inombords, och att de bakterier som livnärde sig på hennes energi inte ville vara någon annanstans än just hos henne.

Det var så mycket hon ville. Hon ville gå ut och cykla och träffa någon att bli vän med och bara få vara tonåring. Men hon haltade alldeles för mycket och hon kände ingen mening i att försöka gå. Hon kunde höra sin pappa prata i telefon ibland med någon, om att han trodde att hon hade utvecklat en depression. Hon visste inte mycket om psykiska sjukdomar, men hon förstod att det inte var normalt. De hjälpte inte heller hennes mående att hon precis hade fyllt 16. Det var bara ännu en påminnelse om hur förstört hennes liv hade blivit.

Hennes tankar avbröts när hon hörde en knackning från sitt fönster. Hon satt på sin svarta, smala järnsäng och ansträngde sig för att orka lyfta blicken dit efter att ha stirrat på sina små händer. Utanför det smutsiga glaset såg hon en främmande kille. Hennes hjärta tog ett skutt, hon kunde inte avgöra ifall det var av skräck eller nervositet. Hon stirrade på honom och studerade hans nötbruna hår och empatiska ögon som sökte sig till hennes.

Hon kollade besvärat ner på protesen och bestämde sig för att gå till honom.