Love has no limits (SSO Ydris fanfic)

Ydris SSO fanfic, love has no limits.

- De första gångerna vi träffades så kändes allt helt otroligt, allt kändes, rätt. -

Vi satt på gräset utanför hans lila stora cirkustält. Zee betraktade oss samtidigt som hon betade på sin kulle lite längre bort. Ydris plockade i gräset och för en sekund fastnade våra blickar i varandras ögon. Det kändes som om jag kunde stirra in i dem för evigt, men kontakten bröts efter en sekund då jag vart nervös och kollade ner på min klocka.

- Någonting kommer hända.. sa han, det lät som om han oroade sig, men jag hann inte ta upp det som han sa innan mitt ansikte bleknade lite,

- Åh nej, klockan är jättemycket! avbröt jag honom med en viss panik i rösten, jag måste gå Ydris, jag kommer tillbaka imorgon.

Jag vände mig om och tog ett steg framåt, men jag kom inte längre för jag kunde tydligt känna Ydris hand i ett fast grepp runt min handled. Jag vände på mig.

- Mon cheri, du måste ha en sak, sa han och ner tog något grönt från sin hatt, denna är till dig, sa han och kollade mig i ögonen medans han långsamt lättade greppet från min handled. Han fick ett blygt leende till svar innan jag vände på mig igen och fortsatte gå.

- 3 MÅNADER SENARE -

Jag visste någonstans inom mig att jag inte ville göra något för att göra honom svagare. Men jag var ändå en del av Aideens beskyddare och jag kunde inte förråda dem. Jag gick mot cirkustältet med den kosmiska klockan hängande över ryggen. Det knastrade lätt under mina ridstövlar som pressades mot marken när jag gick fram mot den stora rosaglänsande skölden som låg runt hans tält i Nilmers Högland. Jag samlade mod och styrka i några sekunder innan jag blundade hårt och gick fram mot skölden, jag kände hur mina naglar skapade märken i mina handflator.

När min panna pressades igenom skölden kände jag en speciell lättnad, jag har hans svaghet. Tårar bildades och jag kände hur de rann ned för mina kinder långsamt, jag hade aldrig varit mer koncentrerad i hela mitt liv. Det brände nu i ögonen och det sved över hela kroppen, jag skrek, så högt jag kunde för det kändes som om jag behövde få ut något ur mig som inte syntes eller upptäcktes. När jag kom till andra sidan skölden så möttes jag av... Ydris.

- Jaså det är i dessa omständigheter vi ses igen, lilla duvan min, han log lite lömskt men jag kunde känna att han egentligen tänkte precis samma sak som jag; varför. Jag tänkte svara, men han avbröt mig.

- Min värld kommer segra, även fast det betyder att eran kommer att delas itu. En tår rann nu ner för hans kind och jag hörde hur han tog djupa andetag för att hålla gråten inne. Jag kunde inte hålla mig ifrån att snyfta lite lätt medans jag pratade.

- Ydris, du kan inte.. d-du kan inte låta detta hända. Jag vet att Druiderna stängde in Garnok i Pandoria, jag vet hur grymt detta krig är och vilka konsekvenser vi lider av än idag, förlåt. sa jag medans tårarna rann, jag ville inte hålla det inne längre. Jag tog ett steg närmare och nu stod vi bara en meter från varandra.

- V-, fick han fram men när jag höll upp den kosmiska klockan framför mitt huvud och tryckte den mot hans klädnad så kunde han inte röra sig längre.

Jag kände hur hans krafter försvagades för stunden och jag såg i ögonvrån hur det rosa kraftfältet långsamt försvann mer och mer. Tårarna brände och det var så smärtfullt, mina armar och ben skakade - det enda jag ville göra var att slänga mig ner på marken, jag klarade det inte längre. Jag slängde iväg den kosmiska klockan och när jag såg Ydris falla till marken medvetslöst slapp i kroppen så ställde jag mig på knäna framför honom med händerna för ansiktet, snyftandes.

Jag la mig ner bredvid honom och några minuter senare låg jag och blundade, med hopp om att kriget mellan Druider och Pandoria skulle få ett slut. Då kände jag hur en hand strök bort det svettiga blonda håret ur mitt ansikte. Jag öppnade ögonen långsamt och möttes av Ydris vackra ögon, det bruna ögat som var närmast marken var stängt.

- J-jag måste gå Ydris, jag kunde inte sluta snyfta, nu var det mest glädjetårar som rann ner för kinderna, han sträckte fram sin hand och torkade bort dem. Jag kände hur jag blev varm i hela kroppen. Sedan reste jag bara på mig och gick, jag såg mig inte om, men jag stannade när han tyst sa,

- Snälla, kom tillbaks. Snälla.. jag stängde ögonen och det brände igen. Men jag lämnade honom där, på marken. Jag bara gick. Jag tänkte tillbaks, tre månader sedan, vem hade kunnat sett att något sånt här skulle hända, förutom Ydris såklart. Och jag hörde hans ofullständiga mening i mitt huvud, "Någonting kommer hända...".

Långt kapitel jag vet, ahahha, hoppas det var najs. Shoutout till Des.