Love has no limits (SSO Ydris fanfic)

Love has no limits 2: the sequel, del 1.

Alanis kollade upp på väggen i Moorlands stall. Den övergivna almanackan såg så sorglig ut på den tomma, kala väggen. Den visade fortfarande juli, när det just gått över till september. Som att man inte riktigt vill acceptera faktumet att det blivit kallar ute och att det blir mörkt tidigare.

 Hjälp så tiden går fort, tänkte jag när jag kollade på almanackan i stallet. Den 9:e september 2018. Det känns som igår jag kom hit till Jorvik och lärde känna mina nya vänner - och han som blivit mer än bara vän... Jag har Silverjoy hos Steves på sommaren, men när det blir kallare så tycker jag om stallet i Moorland bättre. Klockan har blivit ganska mycket - och det har varit en händelserik dag - så nu är det dags att ta hand om Silverjoy och de andra hästarna, och sedan äntligen få sova. 

*Blipp, blopp, blipp, blopp* 
"Shit, nu ringer någon" mumlade jag och försökte dra av mig handskarna lite smidigt. Till slut fick jag av mig dem, satte på hörlurarna och lyckades svara. Det var Alex som ringde. Vi har börjat prata oftare, inte bara jag och Alex utan alla fem. Vi ringer varandra minst en gång om dagen, vilket jag tycker är jättemysigt när jag är ute och mockar på kvällarna. 

"Hej Alanis! sa Alex med micken halvt inne i munnen. Jag blev tvungen att sänka volymen några snäpp. 

"Hej Alex! Var det något speciellt eller vill du bara ha sällskap?" fnissar jag. Jag älskar att prata med Alex, hon och jag har alltid klickat så bra. Och det är skönt att ha någon att prata om lite allt möjligt med. Hon hade det såklart lite jobbigt efter vad som hände med Elizabeth, men att vi äntligen hittat Anne har gjort allt lättare för henne.

"Ja... Maya behövde hjälpa något får som fastnat hemma på bondgården, så jag tänkte att jag ringer och ser hur det går. För du flyttade väl hästarna idag?" hennes röst så mjuk men ändå så raspig.

"Allt har gått bra här. Nu står jag bara och fixar i stallet, sen går jag väl och lägger mig. Hur är det med dig då?" jag blev klar med mockningen och gick över till brunnen för att hämta vatten.

"Med mig är det bara bra. Men DU?? Vill du veta det sjukaste som hände idag?"...

...

Tjejernas konversation fortsatte in i kvällen. Alanis gick så småningom in och lade sig. Ögonlocken blev tyngre och tyngre - till slut kunde hon inte stå emot sömnen. 
Hon hör nu Ydris röst, talande till henne. 
"Slå dig ner, kära Alanis. Låt den allseende Ydris ta med dig på en resa genom sinnet för att se vad ödet har att erbjuda." Hon kan nästan se honom framför sig, rösten är så äkta. Så nära men ändå så långt bort. Ydris kastar ut ben på bordet och ser in i sin glaskula. 

"Ibland känns det som att vi lever under de mest mörka tiderna. Ibland måste man plötsligt undvika en vän som numera känns som en främling. Rida de långa vägarna. I morgon kommer du höra någon prata om ett lysande rosa moln över Jorvik, men undvik konflikt! Slappna av. Allt är inte så illa som det verkar."

Ydris ställer sig plötsligt upp, öppnar upp en hand precis framför Alanis ansikte och blåser något rakt in i hennes ögon. 

...