Blicken

I

Det är som en kraft sugs ur mig varje dag, samma tidpunkt, exakt på samma sätt som dagen innan den förra. Samma visa, gång på gång. Sedan barnsben sade alltid min mamma "Det som händer dig är normalt, felet som du letar efter finns inte." Orden sitter fortfarande lika inborrade i min hjärna fast det var ett bra tag sedan jag hörde dem sägas. Jag borde ha insett redan då att: "det som mamma säger är faktiskt sant, det finns inget fel på mig" men såklart så gjorde jag inte det.

Vet du hur det är när man går i närheten av ett skåp fyllt med antikt, ömtåligt porslin uppradat? En liten vid rörelse och skåpet rasar innan du ens hinner att blinka. Nu kanske du tänker: "Varför säger du detta till mig?". Det gör jag eftersom jag är en del av det uppradade porslinet. Det är inte så att jag är helt inkompetent, jag kan faktiskt ta hand om mig själv utan att en vuxen ska inkräkta och hjälpa mig. Många verkar dock inte förstå det.

När min talförmåga försvann så försvann mina kompisar lika plötsligt. Ingen anledning fick jag av någon av dem som jag innan hade kallat för mina vänner. Till och med min släkt bröt kontakten, de slutade komma på mina kalas, de ville inte veta om mig. Aldrig har jag känt mig så nedvärderad. Inte nog med det att jag kände mig nedvärderad utan att det var av folk jag en gång hade älskat. Tänk dig att någon hugger dig flera gånger i magen, för varje hugg så trycker de kniven lite längre in din sårbara kropp. Vid sista hugget så vrider de kniven, långsamt roterar de spetsen trehundrasextio grader. Så som knivhuggen tar tid att läka så är den psykiska smärtan är inte mycket olik den fysiska, snarare värre.

Mamma var den enda som fanns kvar under hela övergången när min talförmåga försvann. Hon kanske inte är hemma lika mycket som hon var innan men hon är orsaken till varför jag inte ger upp. Jag har vant mig med ensamheten och tystnaden är inte längre det skrämmande. För det mesta så trivs jag hellre i tystnaden än med massor av oljud.