Blicken

V

Mina andningstag fastnar i halsen gång på gång, bilden av barnens blickar sitter inborrad i min hjärna. Det kan inte vara sant, jag bara drömmer, hur kan något av detta ens vara verkligt? Det finns inte människor med svarta ögon, de är säkert bara utklädda för att skrämma folk i området. Jag nyper mig själv i armen, inget händer. Jag dunkar min fot i bordshörnet, smärtan sprids som strålning, det är definitivt ingen dröm. Mina ögon undersöker rummet, ögongloberna åker från vänster till höger tills blicken fastnar på spisen där katten en gång låg. Katten är långt borta, det är mitt minsta problem just nu. Jag tvekar om och om igen om jag ska gå tillbaka till dörren medan jag går genom mina val som jag har. Nä, tillbaka till dörren ska jag i helvete inte göra, det är en sak som är säker!

Mina ben har visst ett eget liv och leder mig till gungstolen där jag för några minuter sedan satt. Kanske ska jag bara gå tillbaka till min läsning och sluta bete mig som en stor mes. Just när den tanken slår mig så blir jag omringad av mörker, när jag inte trodde det kunde bli värre så blev det exakt det. Tystnad uppstår och jag är inte lika bekväm som jag hade varit innan, steg för steg så vänjer sig mina ögon vid mörkret. Ett "klick" hörs och blixtsnabbt vänder jag mig om och blicken fäster sig vid dörren, ljuset från utebelysningen tränger sig in genom ytterdörrens lilla glasruta. Långsamt öppnas dörren, gnisslet från ytterdörren som uppstår låter som ett gällt skrik på hjälp. Klumpen i magen väger som ett stenblock, den blir bara större och större. Dörren står på glänt, spänningen i luften är så tung att man kan skära igenom den. Utan förvarning slängs dörren upp. Med en stor smäll slår dörren i väggen och ett dånande ljud ringer i mina öron. Snabbare än någonsin så stänger jag instinktivt ögonlocken. Det är inte länge jag håller ögonen stängda innan min blick är på dörren igen. Det jag ser är som ett slag i ansiktet. Ingen står i dörröppningen, barnen är utom sikte.

Ett klingande ljud hörs plötsligt, min blick riktas mot spisen. Där står de, två silhuetter skapade av ljuset. Allt är för mycket, rädslan slukar upp mig! Av någon anledning sitter jag nu i fosterställning, fram och tillbaka sitter jag och gungar, ber för att denna mardröm ska vara över.

Om du följer med oss så kommer du slippa allt detta lidande.

Jag tittar upp, där står flickan och pojken, helt verkliga. Inom en meter står de stirrande med sina kolsvarta ögon, en lockande känsla växer i mig. Att slippa allt detta är allt jag vill, de kanske kan hjälpa mig.