Pojken sträcker ut sin hand, jag känner den unkna lukten som avges från honom. Rösten i mitt huvud skriker "NEJ GÖR DET INTE" men mitt undermedvetna tycker annorlunda. Sakta sträcker jag fram handen tills den tveksamt lägger sig i pojkens snövita hand som är kall som is. Jag reser mig upp, plötsligt är klumpen i min mage försvunnen, rädslan borta och allt känns okej. Pojken och flickan skrämmer mig inte, allt känns rätt. Detta är kanske var jag hör hemma? De är båda annorlunda, precis som jag. Alla tre beger vi oss hand i hand mot dörren, först förbi spisen och sedan förbi spegeln som hänger snett på väggen innan ytterdörren. Pojken går först över tröskeln ut i mörkret, sedan flickan till sist är det min tur. Något i mig gör att jag stannar mitt framför den blanka reflektionen. Jag examinerar mig själv, ett normalt barn, rak i ryggen, ett snett leende med stora gröna ögon. Vänta nej, de är inte gröna istället är de mörka, koltrastfärgade! Jag flämtar till, allt runt omkring mig tonar ut, i detta nuet är det bara jag och min reflektion som speglas i spegeln. Svarta ögon?! Allt känns rätt, inte på hela kvällen har jag känt suget i magen, kanske är detta var jag hör hemma? Jag står i min egna bubbla till jag känner tryck i min hand, utan tvivel så dirigerar jag om blicken till min hand där jag återigen ser den lilla, iskalla och bleka handen i min. Från handen så riktar jag blicken mot pojkens ansikte, med ett blygt litet leende så ler han mot mig. Tveksamt men samtidigt säkert ler jag tillbaka mot honom. Allt har fallit på plats.
Nu åker vi hem, säger jag till de två barnen.
På vägen till skogens mörker ser jag en liten tuss ligga vid trädets stam. Ju närmre vi tre kommer gående, hand i hand så kan jag urskilja vad det är. En svart liten pälstuss ligger omringat av blod, en bit borta en bil. Mammas bil, den förra fina vitlackerade bilen är nu totalförstörd, även den dränkt i blod. Vem bryr sig dock? Hon är inte min familj längre, inte för att hon var det innan.
Vi tre som håller hand? Vi är familj och fler ska vi bli.
YOU ARE READING
Blicken
ParanormalJag trodde barn med svarta ögon endast var något som existerade i fantasier och på creepy pasta. Efter min upplevelse förändrades min syn. -------------------------- ett försök till skräck. Det må vara misslyckat men det är iallafall ett försök (oke...
