Sweet dreams are made of love

Kapitel 4-Talking

Okej. Här är kapitlet. Är inte alls nöjd men jag tänkte att om jag bara låter de vara lite dåliga nu i början tills jag kommit in i själva storyn så blir de säkert bättre och bättre. Därför kommer de komma några dåliga kapitel nu och jag förstår att ni inte vill läsa de men jag tror att de säkert kommer bli bättre lite längre fram när jag känner mitt flow igen. Sen vill jag bara tacka för alla fina och stöttande kommentarer jag fått. Ni är verkligen hur gulliga som helst. Jag vet inte hur det står till med min morfar, jag träffar han varje dag men jag vet inte hur det står till med cancern riktigt. Så jag mår inte bra än men jag fick något ryck att skriva så here it is. Enjoy!:)

Puss❤️

-----------------------

Tankarna snurrade i mitt huvud. Han hade lett mot mig. Skulle jag le tillbaka? Ja det klart jag skulle! Jag log lite försiktigt och ökade takten, inte medvetet utan jag fick bara en sån lust att springa. Han ökade också takten och vi sprang jämsides igen.

Vi båda tittade framåt, jag låtsades vara inne i mitt joggande men inuti mitt huvud snurrade det bara tankar om killen bredvid mig. Tillslut bestämde jag mig för att våga, jag skulle prata med honom. Vad var det värsta som kunde hända?

Jag tittade åt höger och hälsade på honom.

"Hej"

"Åh hej, va skönt att du prata! Blev lite orolig där ett tag att jag störde dig"

"Nejdå, det är bara kul att ha någon att prata med medan man springer"

Jag skrattade. Det gick ju bra, han hade till och med velat att jag skulle börja prata.

"Ja, det är så tråkigt att springa själv! Jag brukar alltid springa med mina kompisar men de hade tydligen redan gjort det idag"

Han gjorde en låtsas besviken min.

"Vad tur att jag kom till undsättning då!"

Vi började skratta åt mitt försök till att låta som någon slags hjälte.

"Är du härifrån?"

"Nej, jag kommer från Västerås. Jag är på besök hos en kompis nu"

"Jaså, var är kompisen?"

"Ee, hon stannade hemma, eller hon sover och jag hade tråkigt så jag tänkte varför inte?"

"Så du lämnade henne?"

Han skrattade tyst.

"Typ"

"Börjar hon inte undra var du är?"

"Jag lämnade en lapp"

Hon skulle säkert inte ens oroa sig över mig, hon har det nog bra med Anton just nu. Skärp dig Alicia, det klart hon skulle! Jag hann precis tänka klart tanken när jag hörde Felix röst.

"Vad tänker du på?"

Ett nervöst skratt lämnade mina läppar. Varför skrattade jag så mycket? Det var ju inte ens kul!

"Inget speciellt"

"Jo någonting är det ju!"

Om det var något jag hade klart för mig så var det att jag inte tänkte tynga ner en främling med mina problem. Speciellt inte denna främlingen..

"Inget jag tänker tynga ner dig med" sa jag kort,

"Det är något med den där kompisen,tjafs?"

"Nejnej, vi är kompisar"

"Men vad är det då?"

Han var envis.

"Brukar du göra såhär?"

"Hur?"

"Springa med främlingar och tjata på de att berätta om deras problem"

Han började skratta och vi svängde i en kurva.

"Nej, du är den första"

Han tittade på mig och log. Det där leendet gav mig rysningar och gjorde mig knäsvag, vilket märktes rätt snabbt eftersom att jag fem sekunder senare låg på marken. Hur lyckas jag hela tiden skämma ut mig själv?

"MEN OJ, hur gick det?!" Utbrast han förvånat.

"Jo det gick bra, bara min lilla värdighet som spruckit totalt, annars är det okej"

Han skrattade åter igen och räckte handen åt mig, jag tog skamset emot den och reste mig upp.

~Felix perspektiv~

Hon stod och muttrade samtidigt som hon borstade av det värsta från hennes tajta springbyxor. Jag betraktade henne långsamt. Hon var, rent ut sagt, skitsnygg! Men något sa mig att hon inte riktigt förstod det själv.

Hon tittade upp på mig och skrattade, förmodligen åt sin egen klumpighet. Jag stämde in och kunde inte låta bli att tänka på hur söt hon var när hon skrattade. Hur hennes ögon lyste och hur det bildades massvis med skrattgropar på kinderna, hon var en sådan som log med hela ansiktet.

"Har jag fått bort allt nu?"

Hennes röst störde min tanke och jag kom på att jag kanske stirrat på henne lite för länge, med den tanken i huvudet kände jag hur det brände lite lätt på kinderna. Inte alls creepy och stå och stirra på någon...

Jag mindes plötsligt hennes fråga och tittade på byxorna efter spår av smuts. Hon vände på sig så att hon stod med ryggen emot mig. Boomwoowpoff vilken rumpa! Åter igen kände jag hur en lätt rodnad spred sig över mina kinder. Koncentrera dig Felix!

"Nej, jag tror allt är borta"

"Okej, ska vi fortsätta då? Innan det blir för varmt för att springa?

---------------------------------------

JUSTJA! Jag vill göra om mitt omslag till boken och undrar om ni har något bra redigeringsprogram att tipsa om? Skriver på mobilen så om det finns någon app att ladda ner eller så?