Alice's persp.
Jag vaknade med en hemsk huvudvärk. Bredvid mig låg Marcus och sov. Jag log lite för mig själv. Han var ganska fin ändå när han sov. Han öppnade ena ögat lite och flinade. "Gillar du vad du ser?" frågade han och satte sig upp. Jag skrattade lite. Han hasade sig närmare. Han kysste mjukt mina läppar och jag stoppade honom inte. Min hjärna skrek att jag skulle putta bort honom och springa där ifrån. Men hjärtat skrek efter hans kropp. Han drog sig undan och lämnade rummet. Jag låg kvar i sängen en stund innan jag reste mig. Jag hörde hur duschen var på och jag klädde på mig. Jag var precis på väg att gå när Marcus kom ut ur duschen. "Ska du dra?" frågade han medan han torkade håret med en vit handduk. "Ja tänkte det" sa jag och öppnade dörren. Han tog ett fast grepp om min handled. "Stanna" sa han och drog tillbaka mig in i huset. "Varför ska jag göra det?" frågade jag och drog mig ur hans grepp. "För jag vill" sa han och kom närmare. "Men jag vill inte!" sa jag och sprang ut genom dörren.
Jag vet inte hur länge jag sprang men jag sprang tills jag föll ner på marken bland de blöta höstlöven. Jag låg tyst bland löven och lät fukten tränga igenom jeansen och den tunna bomberjackan. Efter en stund reste jag mig upp. Huvudet dunkade och jag vinglade fram på vägen. Jag gick i en svag dimma och var inte helt säker på vart jag var påväg. Men jag gick genom den kalla höstluften. Mamma hade ringt flera gånger men jag hade ingen lust att ringa upp. Tillslut kom jag ändå hem. Jag gick in genom källardörren och drog av mig alla blöta kläder och gick in i duschen. Länge lät jag det varma vattnet skölja över mig. Jag tog på mig rena kläder och tvätta noga bort rester av gammalt smink. Jag spolade kallt vatten på en bomullstuss och baddade försiktigt under ögonen i hopp om att de mörka ringarna skulle försvinna. Jag borstade noga tänderna och såg mig i spegeln. Jag såg lite mer levande ut i alla fall. Jag lämnade badrummet och gick sakta upp mot övervåningen. Doften av nybakade bullar slog mig när jag öppnade dörren till övervåningen. Mamma sprang hit och dit i köket och försökte förtvivlat få in alla bullar i ugnen. Jag lutade mig lätt mot dörrposten och såg henne stressa hit och dit. Diskhon var full av disk och bänken full av mjöl. Hon stannade upp och det var då hon såg mig. Jag log lite och hon drog in mig i en lång hård kram. "Vart har du varit?!" "Jag är inte helt säker faktiskt" svarade jag och kramade henne tillbaka. "Är du hungrig?" jag nickade och mamma skyndade snabbt att ta fram både bröd och pannkakor. Jag hade inte ätit ordentligt på ett bra tag men jag var fortfarande inte hungrig. Jag åt ändå en smörgås och tryckte i mig två pannkakor. Sen för att göra mamma glad tog jag även två bullar. När mamma lämnade köket för att ringa pappa rusade jag till toan och spydde upp allting. Jag sköljde munnen och tvättade ansiktet innan jag gick tillbaka till köket. Efter att ha väntat ett tag återvände jag ändå till källaren. Jag klädde av mig och kröp ner i sängen.
Jag vaknade på kvällen när det var mörkt ute. Jag tog upp mobilen och öppnade ett meddelande från Marcus: "Kom hit". Jag klädde på mig och gick ut genom källardörren. Jag mådde lite bättre när jag gick igenom mörkret till Marcus. Jag passerade baren där Sam stod och serverade drinkar för fullt. Jag stog och tittade in genom dom stora fönstrerna. "Nej inte idag" sa jag tyst för mig själv. Jag småsprang den sista biten. Knacka på dörren och Marcus öppnade dörren. "Tja!" "Hej" sa jag och följde efter honom in. "Trodde inte du skulle komma" "Inte jag heller" "Vill du ha något?" "De e lugnt" sa jag och slog mig ner i en av de stora fåtöljerna i vardagsrummet. Efter en stund kom han ändå in med två koppar te och slog sig ner i den andra fåtöljen. Det sprakade hemtrevligt i den öppna spisen. Vi satt tysta en lång stund och bara såg på elden. Det var ganska mysigt ändå. Att bara sitta med honom och inte behöva prata. "Förlåt för tidigare" ja mötte hans blick. "Förlåt själv" "Jag gillar ju dig" han skrattade lite. Jag såg på honom men han mötte inte min blick. Jag kanske gillade honom också. Kanske skulle de bli Marcus som kunde få mig att läka. Kanske var det han som skulle få mig att vilja älska igen.
