gudarna på Västerbron [n.f]

35

A/N: Redigerade om sista sidan i förra kapitlet! Blev alldeles för twistat haha, det jag hade skrivit innan lät helt fel när jag läste om det. Så, läs gärna om där innan ni fortsätter här. <3

Jag hade gått och blivit galen. Eller så hade min hjärnskakning visat sig skada mig mer än vad vi trott. Det var iallafall vad Peter hade varit snabb med att påstå när jag gick förbi honom. Besvikelsen i hans röst ekade fortfarande tomt i mitt huvud när jag satt själv i omklädningsrummet. Den rösten var åtminstone bättre än Märthas äckliga.

Efter att ha åkt av isen och självmant klivit ur matchen hade Frida tagit mig avsides.

"Vad händer egentligen?", hade hon lite sorgset och besviket viskat till mig.

Jag hade ryckt lite på axlarna. "Du vet lika mycket som jag att efter hur hon har betett sig den senaste tiden förtjänade hon det."

"Ester...", hade hon svarat och klappat mig svävandes på axeln. "Ingen förtjänar att bli slagen."

Det var då skammen hade knackat på dörren. Sakta hade den krupit igenom min kropp och plötsligt hade jag fått svårt att se Frida rätt in i ögonen. "Jag- jag vet att det kanske inte var rätt sak att göra." Jag hade skakat lite på huvudet vid tanken på vad Märtha hade sagt. "Men du hörde henne inte Frida. Åh... Hon var så elak."

"Vad sa hon?" Då hade hennes blick plötsligt mjuknat och hon hade lagt en tröstande hand på min axel.

Jag hade inte kunnat låta bli att snyfta till. "Hon- hon kallade mig slampa för att hon hade sett mig kyssa Noel...", hade jag berättat med en ostadig röst.

"Men gumman då..." Genast hade Frida omfamnat mig i en stor kram. Vi hade stått sådär med armarna om varandra tills hon var tvungen att gå till matchen. Det var då jag hade flytt in i omklädningsrummet, allt för medveten om vad det nyss var jag egentligen hade gjort.

Känslor av skam, ånger och ilska svepte nu stundvis över mig i vågor. Det var dock en känsla som alltid bestod, och det var sorgen. Jag var ledsen över så mycket. Att inte få spela matchen, det faktum att vi troligtvis kommer att förlora,  men framförallt var jag ledsen över att jag visste att min vänskap med Märtha i princip var över. Ögonblicket då hon hade kallat mig slampa och jag hade hoppat på henne hade definitivt skapat en stor klyfta mellan oss. En klyfta som man omöjligtvis kunde laga, hur mycket man än försökte.

Jag suckade djupt och torkade bort några tårar från mina varma kinder. Allt kändes bara värre när jag radade upp allting i mitt huvud. Men vad hade jag egentligen för alternativ till tidsfördriv?

"Inget nä...", muttrade jag tyst för mig själv.

Det visade sig att jag inte behövde komma på ett eget tidsfördriv. Utan att knacka på dörren klev Peter in i omklädningsrummet. Jag, som hade legat ner på bänken och stirrat upp i taket, rätade genast på mig. Först var det bara tystnad mellan oss. Tystnad och en ögonkontakt som la femton kilo extra på mina axlar, minst. Men sedan kom han fram, slog sig ned en liten bit ifrån mig och knäppte sina händer. Jag väntade oroat på vad han hade att säga.

Herregud, jag hade inte ens oroat mig för det faktum att jag mycket väl kunde bli tvingad att sluta i laget på grund av detta. Peter kunde lätt säga åt mig att han och klubben inte tolererar denna typ av beteende och därefter "sparka" mig. Eller? Kunde han det? Det var helt tomt i mitt huvud när jag försökte tänka efter hur spelare innan mig hade behandlats i vår klubb efter att de hade hamnat i slagsmål ute på isen.

"Det var väldigt... oförväntat det du gjorde där ute.", sa han tillslut och bröt tystnaden.

"Jag vet.", andades jag.