gudarna på Västerbron [n.f]

24

Bussen stannade upp med ett ryck och mitt huvud, som jag hade lutat mot fönstret, dunkade lätt emot det kalla glaset. Jag rätade till mig och blinkade sömnigt.

"Är vi framme nu?", frågade jag ut i luften och fick ett ja tillbaka från ett okänt håll efter en stund.

Ljudet av bussens dörrar som öppnades och tjattrande röster fick mig att kvickna till ytterligare. Jag gnuggade mig lite trött i pannan där jag hade haft glasets tryck. Min blick fastnade på bussgolvet där jag hade mina uppsnörande dr. Martins. Mina fötter som förutom ett par strumpor var bara, låg uppstoppade under mina ben. Vikten av hela mig på dem hade fått dem att somna. När jag sträckte ut fötterna för att ta på mig mina skor stack det lite i dem, så som det oftast gör efter att sagda kroppsdelen somnat. Jag älskade när sånt hände, eftersom man kunde ta delen och slå den hur hårt som helst mot valfritt material utan att det kändes. Men just nu ville jag bara ut ur bussen utan problem, problem som uppstod när man hade bortdomnade fötter

Efter att ha lite slarvigt snörat mina skor, hoppade jag ut ur bussen. På den snötäckta parkeringsrutan bredvid vår stod Märtha gäspandes med sin hockeyväska och tittade på något på sin iPhone. Hennes blick vandrade upp från skärmen i hennes hand när hon noterade att jag hade hoppat ut, och utan att säga ett ljud till varandra följde vi efter vårt lag mot arenan. Himmeln ovanför oss var fortfarande mörk och kanske hade vi kunnat se några stjärnor om inte den hade varit täckt utav mörka moln. Lite längre framför oss på den asfalterade parkeringsplatsen strömmade trötta tjejer in i arenans uppslagna entrédörrar. Vi anslöt oss till dem och blev en gemensam klump.

Inne i arenan fanns det gott om folk även om klockan bara var kvart över åtta. Ljud studsade hej vilt över mitt huvud och lite då och då kunde ljudet av rasslande skridskor höras. Mitt lag och jag ställde oss i ett hörn bredvid själva receptionen och inväntade på vidare instruktioner från vår tränare. Många av oss gäspade. Idag hade vi bara Peter med oss då vår andra tränare hade blivit sjuk, men det gjorde inte direkt oss något. Det hade varit mer synd om det vore finalen vi hade spelat.

Peter bläddrade igenom ett häfte papper som han hade och skummade igenom texten innan han harklade sig för att få vår uppmärksamhet.

"Okej tjejer, idag är en stor dag. Varför är den stor?", frågade Peter oss.

"Vi gör den stor!", skrek vi i kör samtidigt.

"Precis, så ska det låta!" Peter log nöjt. "Skellefteå idag. Om ni tror de är bättre, ha i åtanke att vi är dem bästa och att det är det vi ska visa upp där ute på isen. Kommunikation, är bland det viktigaste. Communication is key, som man brukar säga. Sen ska vi dra igenom vilka som börjar inne också..."

Peter radade upp namn efter namn, och när sista namnet hade ropats upp om vilka som skulle spela inne först var jag överraskad över det faktum att jag var ett av dem. Oftast satt jag på bänken tills någon antingen skadade sig eller inte orkade spela i toppskick längre. Eller ja, det kanske var en överdrivet. Vi bytte ju vilka som spelade inne lite då och då under matchens gång. Men aldrig brukade jag få börja först. Även Frida noterade detta när vi började gå mot omklädningsrummet för att byta om till vår ishockey utrustning.

"Kul att du får börja spela inne först Ester!", sa hon och log mot mig.

"Jaa...", svarade jag och besvarade hennes leende lite generat. "Jag undrar varför..."

Hon stannade upp i sina steg och föste mig åt sidan i korridoren. Hennes ansiktsuttryck sa något i stil med att jag var en idiot om jag inte visste varför jag fick börja spela ute.

"Peter har väl sett hur du presterat på träningarna och vill därför typ- testa dig för att se var du går för.", viskade hon snabbt åt mig. "Sluta tvivla på dig själv!"