gudarna på Västerbron [n.f]

10

Jag tittade chockat på Axel.

"Vi ska göra vad?!", utbrast jag.

"Vi ska åka längst upp i Globen. Kul va?", svarade han och log så att hans skrattrynkor syntes. I denna stund hade man säkert kunnat få plats med ett helt äpple i min mun, för jag var verkligen så förvånad.

Det var nog detta Valter hade menat med att vi skulle göra något hemligt på eftermiddagen, när vi hade snackat tidigare i bilen. Och nu var eftermiddagen här. Vi hade nyss ätit, jag åt en sallad, och skrivit låtar i tre timmar så det var ett glädjande besked att få veta att vi skulle göra något annat. Och att det skulle bli att få åka upp i Globen, jag hade aldrig ens varit i närheten av den!

"Åh ja verkligen! Tack så jättemycket!", sa jag och lät exalterad.

Vi satt i bilen med Valter som chaffis (som vanligt) och var påväg då mot en utav Sveriges största arenor. Liksom föregående kväll var jag hopträngd där bak. Denna gången med Noel, Axel och Dante. Både Noels och Dantes ben var tryckta mot mina, vilket hade stört mig vanligtvis eftersom det gav mig en klaustrofobisk känsla. Men nu hade jag tankarna på annat. Min blick hade nämligen fastnat på den stora bollen som syntes genom framrutan. Jag såg på den som en enorm golfboll som rymde en massa människor under Melodifestivalen, men också som en plats där jag nu skulle få åka upp till toppen med några kändisar. Kändisar som började bli mina vänner, vilket var en väldigt konstig tanke.

"Aa ni får ha det så kul nu! Ring när jag ska hämta.", sa Valter och parkerade bilen på globens parkering. Jag stannade mitt upp i rörelsen att knäppa upp mitt säkerhetsbälte.

"Ska inte du med Valter?", frågade jag besviket.

"Nej, Noel ville inte ha med mig...", svarade han ledsamt och tittade sorgligt på Noel som satt bredvid mig. Noel himlade bara med ögonen innan han öppnade bildörren och hoppade ut. Jag gav Valter en sista, medlidsam blick på skämt innan vi sa hejdå.

Mina skor möttes av en liten slaskhög på asfalten. Jag tackade mig själv tyst i huvudet för att ha varit klok nog att ta med mig och ha på mig mina dr.martins, som för övrigt följde efter Noel Flikes långa kliv. Efter några få, snabba steg var jag jämsides med honom. Han gav mig en snabb blick som jag låtsades att jag inte såg, innan han började prata.

"För att inte ha skrivit så många låtar är du verkligen duktig." Den blonda killen med lockarna avfyrande ett leende mot mig. Eftersom min självkänsla svajade fram och tillbaka som en gren på ett träd kunde jag inte låta bli att undra om han verkligen menade det. Precis som om han hade läst mina tankar la han till att han var "helt seriös".

"Tack, det var snällt sagt.", sa jag lågt och iakttog Dante som höll på att ha en livlig diskussion med Axel om vem vet vad. Även om de var inom hörhåll kunde jag inte urskilja exakt vad de sa, men vid ett tillfälle nämnde Dante artisten Jireel.

En stel tystnad lade sig mellan mig och Noel, som höll sig fast ända tills vi hade kommit in i globens entré. Det var nästan en lättnad när Ludwig kom fram och började prata med Noel, för att sedan dra iväg med honom till en informationsdisk lite längre bort. Samtidigt som de kontaktade personal för turen upp till globens topp, stod jag kvar precis vid ingången i några minuter och bara kollade mig runt omkring. Förutom mig och killarna var det lite annat folk här, men inte mycket. En städerska stod lite längre bort och moppade det vita golvet. Nära honom fanns det ett parti med soffor där man kunde sitta vilket en medelålders kvinna med, vad jag antog var, hennes barn gjorde.