Ett annat ljus

Kapitel 1 - Simone

Jag vet inte hur länge jag hade sprungit, men plötsligt kom jag bara inte längre. Mina ben var som förstenade och jag kände hur de vek sig under mig. Marken var fryst och hård. Ställ dig upp. Tänkte jag. Men det spelade ingen roll vad jag tänkte. Hur mycket jag än kämpade för att resa mig så lyckades jag inte få mina ben att rycka till igen.
Så istället drog jag mig framåt med armarna. Vad som helst för att fortsätta. Det prasslade till bakom mig, men jag tvingade mig själv att hålla blicken rakt fram.

Tillslut kom jag fram till en sjö, upplyst av det starka månljuset. Jag drog mig fram till kanten och tittade ner i det blanka vattnet. Jag kommer inte längre.
Ett lågt morrande hördes bakom mig. Jag fortsatte titta ner i sjön utan att vända mig om. Stegen närmade sig och plötsligt stod det något tillräckligt stort för att skugga månljuset över mig. Värmen från dess tjocka päls utstrålade över hela min kropp, men det var inte en trygg värme. Snarare som om pälsen var heta lågor påväg att bränna mig.

Jag tittade fortfarande ner i sjön, där två kolsvarta ögon borrade in i mina egna. Jag drog in ett förvånat andetag. Odjurets blick var lika livrädd som min
egen.

———

Mitt hjärta hamrade i bröstet när jag tillslut vaknade. Det gjorde ont i lungorna och håret satt som fastklistrad mot pannan. Inte igen. Tänkte jag förtvivlat. Det var inte första gången jag haft en sådan dröm. Faktum är att jag hade haft dem nästan varje natt i snart tre veckor.

Trägolvet knarrade när jag hoppade ur sängen. Jag klev ut i köket och satte mig vid matbordet där pappa täljde på en av sina träfigurer.

"Du vet vad mamma tycker om att det där" klagade jag. "Tälj utomhus istället."

Pappa kikade upp från sin skapelse. Hans bruna hår hade börjat bli grått vid tinningarna och rynkorna i pannan blev bara tydligare för varje år. Trots det verkade hans barnsliga sinne inte ha åldrats en dag.

"Mamma är inte här," sa han med ett leende, "och jag tar ut skräpet efteråt."

Jag suckade lätt medan han gick tillbaka till sitt arbete. Säkert.

"Du vet att det alltid blir jag som tar ut skräpet i slutändan."mumlade jag.

Pappa fortsatte le men sa inte emot, kanske hörde han inte ens vad jag sa. Så istället öppnade jag förrådet och plockade ut en bit bröd.

"Var är mamma förresten?" frågade jag mellan tuggorna.

"Jag vet inte riktigt. Hon var ute vid hönsen sist jag tittade."

Jag klev över pappas spillror och öppnade ytterdörren. Ljus strömmade in tillsammans med en kall vindpust som skickade en rysning genom kroppen. Vintern var verkligen påväg.

"Jag går ut och tittar om hon behöver någon hjälp."
sa jag och svalde den sista tuggan bröd.

"Gör det du." mumlade han tillbaka innan jag stängde igen dörren.

Jag ångrade snabbt att jag inte tog en jacka, men det fick jag hämta senare. Klockan var nog ganska mycket och jag ville inte att mamma skulle behöva vänta längre än nödvändigt. Jag hade trotts allt tagit sovmorgon, vilket vi inte egentligen hade tid med under den här tiden på året. Det gällde att jobba hårt innan snön la sig.