Ett annat ljus

Kapitel 2- Alexandra

Min rock var genomblöt av det tunga spöregnet. Jag drog upp min huva över huvudet och plockade upp kassen med grönsaker från marken. De mörka molnen hade kommit så väldigt plötsligt, och det var inte länge sedan solen strålat över himlen. Vatten och kyla hade jag nämligen aldrig tyckt om. Det fanns faktiskt få saker jag tyckte var värre än när de våta, små dropparna lyckades sjunka sig ner i hårbotten, när kylan satte sig i huden. Jag fick rysningar bara av att tänka på det och snabbade på stegen en aning.

Rorsstad var ingen liten stad, förmodligen en av de största i landet, så skulle jag komma hem med varorna före middag så var det bråttom. Jag sprang nu över gatorna, och genom tunneln under klockhuset. Paraplyer var uppfällda över hela torget, något jag önskade att jag kommit på att ta med själv.
Efter en tillräckligt lång spurt för mina andetag att börja raspa klev jag tillslut upp för trappuppgången och slog upp ytterdörren. Så fort mina ben klivit in genom hallen ruskade jag av mig den våta rocken och hoppade ur mina stövlar. Jag plockade upp kassen igen och skyndade mig genom korridoren. Det var först när jag gick förbi pappas kontor då jag märkte hur tyst det var i huset. För tyst. Vid den här tiden brukade mamma alltid skramla i köket eller vara påväg att duka i middagsrummet. Eller så hörde man pappa inne på sitt kontor med den där 'klickande' skrivmaskinen som han höll på med hela dagen. Men nu var det alldeles tyst.

"Maria?" sa jag i ett milt rop som genast ekade av det höga taket. Lika snabbt var min faster vid min sida och tog emot matkassen i min hand.

"Den där kan jag ta..." sa hon och kikade snabbt ner på varorna jag handlat.

"Var är mor och far?" frågade jag medan vi gick vidare in i köket.

"De kommer nog strax. De sa att de hade ett ärende hos grannen." sa hon lugnt.

"Familjen Thiel?"

"Troligen." svarade hon i samma stämma.

Jag tittade på klockan med ihoptryckta ögonbryn. På senaste tiden hade de haft allt fler sådana här 'ärenden' med familjen mitt emot och jag kunde inte riktigt förstå vad som var så viktigt för de båda två att behöva gå över på sådana oförutsägbara tider. När jag frågat Patrick, deras son, om vad han visste om det hade han inte kunnat säga något som förklarade saken mer än att de verkade oroliga över något. Så för det mesta hade jag låtit det vara och undvikt samtalsämnet. Men nu kändes det som att det gick över gränsen. Klockan var snart sex och middagen brukade alltid vara klar före halv sju. I den här takten skulle vi inte kunna äta på minst en timme till, och jag var hungrig.

Så istället för att gå upp på mitt rum och sätta mig med en bok som jag brukade göra, bestämde jag mig för att ta tag i middagen med egna händer, med lite hjälp från Maria också. Jag fyllde en kastrull med vatten och värmde på den över spisen. Vi hade en av de nyaste modellerna, då elden gick igång nästan direkt om man bara hällde på lite olja där inne. Inte för att jag visste exakt hur den funkade, Maria gjorde  trots allt det mesta. Men man märkte att det gick fortare.

Efter att ha skalat och kokat potatisarna i vad som kändes som evigheter hörde man ytterdörren slås upp och tunga fotsteg klampa in i hallen. Däribland hördes även dämpade röster som ekade svagt genom huset. Perfekt för att tjuvlyssna.

"Det är klart det är hon." hörde jag vad som jag antog var mammas röst säga.

"Det kan vara ett missförstånd..." svarade en mörkare röst, pappa.

"Är du blind? Du såg ju hur hon såg ut!"

"Men redan? Det är alldeles för tidigt." fortsatte han.