Ett annat ljus

Kapitel 3 - Alexandra

Det kändes som om någon dumpat en stor hög med olika förklaringar rakt i knät på mig, och jag hade ingen aning om vilken jag skulle tro på. Det gick inte att sluta stirra. En exakt kopia av mig själv, endast hårfärgen som skilde oss åt. Det var också något jag lade märke till; mörkt hår betydde att hon var en Nattsåte. En smutsig slav. Det fanns inga sådana som bodde så centralt i Rorrstad, om de inte jobbade för oss Dagsåtar.

"Vem är hon?" frågade jag.

Patrick klev in i rummet med blicken i golvet. Han harklade sig.

"Detta är din syster." sa Nadja och plockade upp en liten väska på skrivbordet bredvid sängen.

Jag kände hur luften flög ur mig. Det kunde inte vara sant! Var det ens möjligt? Jag hade ingen syster. Mamma och pappa hade aldrig antytt något om det över huvudtaget. Samtidigt var det svårt att missa våra ganska tydliga likheter...

"Din tvilling faktiskt." fortsatte hon och drog fram en lapp ur väskan. "Simone Frid." läste hon upp.

"Nej." Det kom ut mer som ett andetag än ett ord. "Det kan hon inte vara. Hon är en Nattsåte, jag är en-"

"Det stämmer. Jag vet inte exakt hur det är möjligt, men ni är släkt. Så nära släkt som två kan vara. Så mycket kan jag lova."

Jag var tvungen att luta handen mot väggen för att inte falla över.

"När kom hon hit?" frågade jag.

"Tidig eftermiddag igår. Hon kunde knappt hålla ögonen öppna när hon gled av sadeln. Stackarn måste ha rest i flera dagar. Hästen var ju påväg att tuppa av den med."

"Vart kommer hon ifrån? Om hon är min syster, varför bor hon inte i Rorsstad?"

Nadja skakade på huvudet.

"Jag vet inte mer än det dina föräldrar nämt till mig, och det är tyvärr inte mycket alls. Du vet att de gillar att hålla det mesta för sig själva." sa hon och visade mig lappen. "De frågade mig om jag kunde ta hand om henne i några dagar, men det här är adressen hon egentligen var påväg till."

Jag tog emot lappen och läste innehållet. Kråkhusvägen 2. Det var våran adress.

"Jag förstår inte..." sa jag och lämnade tillbaka lappen.

Tankarna snurrade så snabbt i huvudet att jag nästan började snurra jag med.

"Jag ska låta dig prata med henne så fort hon vaknar, och jag ska nog allt se till att få ut något ur dina envisa föräldrar med."

Jag tittade på Simone och kände ilskan gnaga inom mig. Hur kunde de hålla något sådant här ifrån mig? Även om hon var Nattsåte, vilket borde vara omöjligt, så var det fel av dem åt hålla det hemligt. Vem gav dem rätten att hålla det hemligt?

"Besvära inte dig själv, Nadja. Den här gången ska jag prata med mor och far." sa jag.

Med bestämda steg gick jag ut ur rummet och skyndade mig ner till hallen. Jag tänkte inte låta mig själv tänka efter och fega ur. Jag tänkte väcka dem nu på direkten och klämma ut allt de visste.

Innan jag hann kliva ut genom ytterdörren kom Patrick springandes och tog tag i min axel.

"Alex..." började han.