Lova att älska mig- Noel flike

Kapitel 2- Minnen blir till sår

Detta kan vara ett ganska tragiskt och grovt kapitel så att ni vet innan ni börjar läsa.<3

Jag låg och vred mig i den stora sängen och täcket satt fastklistrat mot min hud. Jag hade vaknat upp helt svettig och jag hade drömt en mardröm igen.

Jag satt framför det som såg ut att vara ett skrivbord med en spegel framför, jag skulle sminka mig lite innan jag skulle bege mig mot min skola. Låsskärmen lyste att klockan var 7.45 och jag kände att jag behövde skynda om jag skulle hinna till min buss som gick hel. Min bakgrund fick mig att påminnas om ebba, min allra bästa vän, bilden var på oss från i somras och jag saknade henne. Jag visste fortfarande inte någon som skulle gå på min skola, eller om man bortser från killarna, rädslan att jag skulle behöva ta mig igenom mina tre år på gymnasiet ensam, var stor.

Jag tog på mig en jeans jacka ovanpå min svarta tröja,i hopp om att de fortfarande var varmt ute. Handväskan slängde jag över axeln och började smått stressat att gå mot bussen. På väg ner för mina fyra trappor råkade jag gå in i någon, utan att titta upp  fortsatte jag bara ursäktande förbi killen jag krockat in i. Först när jag satt mig på bussen slog det mig att jag antagligen tappat mina hörlurar som jag hade i handen. 

Jag var mer nervös nu än vad jag var första skoldagen i ettan. Nu hade jag ingen förälder eller vän som stöd. Den stora entré dörren in till skolan kändes som dörren till helvetet, även om jag visste att jag skulle få det bättre här än i Göteborg. 

Jag kände mig liten där jag trängde mig förbi alla treor och försökte leta efter mitt skåp, skolan såg rätt ny ut och skåpen klädde de kala väggarna. När jag var på väg upp till andra våningen i försök att hitta skåpet krockade jag in i någon, min lilla kropp föll i marken men jag var snabbt på fötter igen då jag kände en hand som drog upp mig. Killen framför mig var en av killarna vid ica igår, bakom honom kom tre av de andra killarna.

"Första dagen Noel och du är redan på väg att döda någon" sa en av killarna och de andra skrattade.

"Vänta det är ju du, du verkar krocka in i många" Killen som kom fram och presenterade sig som Dante var killen jag hade krockat in i i trapphuset tidigare idag. 

"Juste, jag tror du tappade dina hörlurar imorse" sa Dante och räckte mig mina hörlurar. Jag tog emot de och presenterade mig. Killarna hette Dante, Axel, Ludwig och Noel. Dante var ett år äldre och gick i tvåan medans jag, Axel, Ludwig och Noel skulle gå i samma klass.  Nu visste jag iallafall några jag skulle gå med men jag kände de inte direkt.

Min lektion hade redan börjat när jag rusade in helt andfådd, mitt skåp låg i änden av skolan men jag hittade de tillslut. Jag slog mig snabbt ner på den ända lediga platsen, bredvid Noel. Lektionen började bara med en kort info om allt och sedan började vi jobba. Läraren som hette Mats delade in oss två och två och eftersom att jag satt bredvid Noel fick vi jobba. Han hade en svart mössa men man kunde se hans långa blonda hår sticka fram. Vi satte oss i ett grupp rum utanför och började jobba på so-arbetet. 

"Varför flyttade du?" Noel bröt arbetsron.

"Va?" jag hörde vad han sa men frågan gjorde mig ställd, jag vann tid att hitta på en lögn.

"Varför flyttade du hit? fick dina föräldrar jobb?" Noel tittade på mig och log. Hans leende var fint. 

"ehm, ja min pappa fick jobb" ljög jag. 

Noel frågade vart jag skulle när jag var på väg att lämna grupp rummet, jag skulle till psykologen men de kunde jag ju inte säga. Jag svarade bara med att jag skulle till tandläkaren och även om jag såg att han inte trodde mig fråga han inget mer. Väl ute på skolgården såg jag  Dante stå lutad mot väggen, han hade en cigg mellan läpparna och jag bara antog att han skolka.

"Vart ska du?" Frågade han när jag stressat passerade.

"Tandläkaren" 

"Duvet att tandläkaren ligger ditåt va?" Han pekade åt helt andra hållet, jag bara snabbade på stegen. Dantes blick brände i ryggen och jag kunde se att han flinade. Jag hade kunnat gå åt hållet han peka åt och sedan smita in bakom husen, men jag följde Google maps och jag trodde knappast att Dante ändå skulle bry sig om vad jag gjorde. 

Kvinnan som skulle vara min psykolog de kommande månaderna var klädd i vanliga kläder och på bröstet satt en namnskylt "Louise". Vi slog oss ner i ett litet rum och hon började prata. Hon sa att hon hade fått uppgifter osv om mig men att hon ändå ville att jag skulle berätta min story, från början till idag. Jag tog några djupa andetag och började sedan berätta. 

"Jag var sju år, jag vaknade upp en morgon, en söndag och mamma var borta. Hon hade tagit min lillasyster som endast var 2 år gammal med sig. Pappa satt i soffan när jag gick ut från mitt rum, han grät, i handen höll han en flaska med något som jag idag vet är vodka. I den stunden trodde jag att de var vatten, kanske inte så konstigt för en sjuåring. Jag frågade vart mamma var och han svarade med "I helvetet". Min lillebror kom in i rummet, mamma har dragit sa han till mig, och hon tog med sig Zaga. Jag fattade inte, igår var vi en perfekt familj och idag är den borta. Efter att Albin yttrat orden "Dragit" tog pappa några klunkar av vodkan och kastade sedan flaskan i väggen, de krashade och jag minns hur rädd jag blivit. Jag tog med mig Albin in på mitt rum, jag visste inte att pappa dämpat sin sorg med alkohol och att han kunde ta ut det på oss men jag såg på honom att han var arg och den krossade flaskan gjorde mig rädd. Jag och Albin satt ihop kurade i sängen, vi båda grät, om pappa hade varit som vanligt i de läget hade han knackat på dörren för att se hur vi mådde men de var han inte. Dagarna gick, om pappa inte druckit låg han bara i sängen, jag minns att vi snodde pengar ifrån honom så att vi skulle kunna köpa något att äta, om pappa hade druckit var det bara att  skynda sig in på ens rum och sätta en stol för dörren och hade man tur så försökte han inte komma in. De var så åren gick och ibland var pappa som vanligt om han inte druckit, men de var bara få gånger. Jag hade försökt prata med kuratorn och en gång trodde jag att de hade funkat, att någon skulle flytta oss någon annanstans, men psykologen som pratade med mig i mitt nioåriga jag trodde att jag var mobbad och placerade mig bara på en annan skola. Jag minns när jag var åtta år och Albin sju, jag hade kommit hem från skolan och hittade Albin och pappa i köket, vodka flaskor fyllde köket och jag såg på Albins blodiga näsa att han blivit slagen. Ibland när pappa mådde jätte dåligt slog han oss, till en början var det bara Albin han slog men när jag blev äldre var det även mig. Jag försökte stå upp för mig och Albin när tiderna var som värst, jag försökte visa för pappa att vi inte var svaga även om vi hade blåmärken. Jag försökte skaffa vänner i skolan och därför berättade jag inte om pappas alkohol missbruk då jag antog att de andra skulle veta att jag var annorlunda. När jag var tretton hade polisen gripit pappa och de vart domstol och skit, vi hamnade i fosterfamilj för några månader men när pappa släpptes fri trodde vi alla att allt var över, när allt väl började igen trodde jag inte att missbruket var på grund av att mamma svikit oss, utan att jag och Albin svikit honom. Två år gick och jag hade börjat få vänner nu, äntligen, när de började bli misstänksamma om pappa var jag tvungen att berätta. De lät mig sova hos de så Albin och jag bodde någon vecka hos min kompis, föräldrarna frågade inte. Jag vet inte varför jag först inte berättade för min psykolog att allt börjat igen men jag tänkte att pappa aldrig skulle förlåta oss då. Tillslut fick mina vänner mig att göra de och jag hamnade i Stockholm och Albin i Skåne. Eftersom att Albin bara var femton var han tvungen att bo i fosterfamilj och den bästa familjen de kunde hitta låg i Skåne"

När jag slutat prata nickade Louise förstående och vi bokade in när nästa möte skulle bli. 

Zinkensdam vi springer väl in i varann

Kanske lite oklart kapitel men aja<3 Handlade heller inte så mycket om killarna men för att ni skulle förstå allt bättre så vart de lite så nu!