Jag virrade runt i stora Stockholm i hopp om att hitta till min nya lägenhet, allt hade hänt så snabbt. Jag hade flyttat upp från Göteborgs i hopp om att om att få ett bättre liv i storstaden. Allt tragiskt hade jag lämnat bakom mig, eller jag hade försökt, sånt går inte att glömma på några timmar. Ärren på min kropp skulle förevigat vara kvar och jag skulle försöka att bära de med stolthet och inte med skam. Stolthet över att jag vågat stå upp för mig själv och visat vad som var rätt.
Jag vred om nyckeln till lägenheten som skulle komma att bli mitt hem. Jag bodde fyra våningar upp och till min besvikelse fanns det ingen hiss men lägenheterna var ändå fina. Soccen hade fixat en lya till mig på bara några dagar och den var redan inredd. De satte in en viss summa pengar på mitt konto varje månad så att jag skulle kunna köpa mat och kläder. Det ända som den nya lägenheten saknade var Albin. Soccen hade plasserat Albin i någon foster familj i Skåne. Först protesterade jag emot att vi skulle splittras men när soccen berättade att de fanns chans för pappa att hitta oss om vi bodde tillsammans gav jag upp, de sista jag ville var att Albin skulle skadas igen. Albin var bara 9 år gammal när han blev misshandlad första gången, pappa började inte skada mig först jag var 13, antagligen pågrund av att jag var tjej. Albin är ett år yngre än mig, 15, ändå så måste han bo i fosterfamilj och medans jag får bo ensam. Jag skakade av mig tankarna på mitt förflutna, mitt liv här är en omstart, jag Är nu en helt vanlig sexton årig tjej och de är så alla ska se mig.
De första man ser när man kommer in i hallen är en stor spegel, mitt bruna hår och bruna ögon ger en skymt över att jag fått mammas gener . Jag hade inte satt på mig något smink i morse, dels för att jag visste att jag skulle gråta bort de på tåget och för att de låg ner packat i väskan. Man kunde se på mina ögon att det var sönder gråtna, jag hade gråtit konstant på tåget och jag insåg att mina rödsprängda ögon inte skulle återgå till de normala först om några timmar, men jag kunde inte brytt mig mindre då jag inte kände en ända i hela Stockholm. Jag la alla mina väskor i sovrummet och jag planerade att försöka hitta en Ica butik då kylen står tom. På Google maps såg jag att att de låg ett Ica bara någrahundra meter bort.
Efter x antal svordomar och omvägar hittade jag fram till den lilla Ica butiken. Det stog ett gäng tjejer och killar i min ålder utanför, de drack energi dricka och verkade ha väldigt rolig åt något. Inte först nu slog de mig att min första dag på gymnasiet var imorgon, jag känner inte en ända och att börja på en ny skola utan kompisar är alltid nervöst, jag har bytt skola förut då soccen trodde att det var skolan jag mådde dåligt över men de har varit annorlunda. Jag hade lämnat alla min bekymmer i Göteborg men jag hade också lämnat alla mina kompisar och alla roliga minnen med de. Ungdomarna som möjligtvis skulle gå på min skola kan inte ha fått bästa intrycket av mig. Jag var klädd i ett par mjukis shorts och en svart gammal Aron maiden hoodie. Med mina grödsprängda ögon och flip flops gick jag nonchalant förbi ungdomarna. En lång kille stod mitt i gången med ryggen åt, jag var tvungen att hosta till ett "ursäkta" innna han ursäktande släppte förbi mig.
Efter att jag fyllt på kylen och min mage tog jag upp min telefon som jag hade lagt längst ner i min resväska. Den var bombad med notiser från Snapchat och Instagram men även några Skype samtal från mina vänner, jag hade berättat allting för de och de hade varit jätte förstående och låtit mig bo hos de för ett tag. En av de som fixat lägenheten åt mig hade ringt och jag gick ut för att ta lite luft när samtidigt som jag ringde tillbaka.
"Hej cassandra, hur mår du?" Frågade kvinna vid namn Maria.
"Så bra som jag kan må, antar jag"
"Du kommer att kunna ha kontakt med Albin via mig, så lägg in mitt nummer som en kontakt" Albin, ja. Jag hade nu kommit fram till en bänk och slog mig ner. Jag kände hur ångesten över att inte bo med Albin och kunna övervaka över honom varje dag började krypa in i mig. Förr brukade jag ofta få panik attacker men de var ett tag sedan sist, jag känd hur känslan av en panik attack växte.
"Imorgon vid kl 11 har jag bokat in dig hos en psykolog i Stockholm, jag skickar adressen, hejdå" sa Maria och la på.
Jag försökte andas lugnt men ju mer jag tänkt på allt som hänt de senaste åren ju större vart paniken, tårarna som jag försökt hålla tillbaka vällde nu upp. Jag behövde få ur mig allt inom mig. När jag lugnat mig en aning lät jag bara alla tårar forsa ner. Tar tårarna aldrig slut? Jag var helt inne i min värld nör någon frågade hur jag mådde. Jag tittade upp och såg killarna från Ica föruts ansikten.
"Piss" svarade jag.
"Vad har hänt?" Frågade en av de fem killarna.
"Inget" muttrade jag tillbaka och de verkade fatta att jag inte vill prata om det.
"Vilken skola går du på?" Det var en brunhårig kille som yttrat frågan.
"Börjar Värmdö gymnasiet imorgon" jag hade nu satt mig upp och torkat bort alla tårar. De visade sig att jag skulle gå samma gymnasiet som de fem okända killarna.
Krossa mitt hjärta min själ och mitt allt
Första kapitlet ute! lite osäker på om de är bra men aja. Om ni inte fattar allt med soccen och pappa så kommer allt förklaras i nästa kapitel. har dock inget namn än hehe
YOU ARE READING
Lova att älska mig- Noel flike
Fiksi Penggemar"Världen är för liten för du är värd galaxer<3"
