Pestdoktorn.

- Del 2 -

Plundrat av pesten.

De svårigheter som stadsborna stod inför har varit överstigliga. Deras ro har ifrågasatts, kanske bortom räddning. Pesten drabbade församlingsborna som sökt till min kyrka för att be om vad som helst vår herre kan erbjuda. Deras läppar och fingertoppar var svarta från sjukdomen, de visade mig de stora utväxterna som uppstod på deras magra halsar, i deras armhålor och i deras ljumskar.

Det är ett tecken på att de har lite tid kvar. Det finns inte mycket tröst jag kan erbjuda dem.

-*-

Jag minns en kvinna som bar på din döende son, han hade kräkts blod, en otrolig mängd. Blodet började rinna ur ögonen. Han dog när vi båda såg på.

Hon frågade mig i hysteri, vilken slags gud som skulle tillåta sådana här saker. Jag berättade för henne att hon begick kätteri. Att hans vägar inte ska ifrågasättas, och att detta bara är en test på vår tro. Även om det var jag själv som uttalade orden, vart jag själv inte övertygad.

-*-

Vi hade skickat bud efter en pestdoktor ett par månader före, men utan svar. Ryktet var att minst hela världen var lika drabbat och att en doktor skulle komma så snart en blev tillgänglig. Men innan han kom, såg det ut som att våra böner hade besvarats.

För varje dag fanns det färre och färre fall av pesten. Vår stad hade förlorat en tredjedel av befolkningen. Men hade ändå överlevt detta utbrott. Vi hade hört skrönor, historier och rykten om att hela städer utplånats, så vi ansåg oss som lyckligt lottade.

Veckor hade gått utan att några nya fall hade kommit, och det var då pestdoktorn kom.

-*-

Han erbjöd folket en säkerhet som de visste att jag inte kunde ge dem och hans ankomst skapade en febrig och passionerad glädje från stadsborna. Döden och skräcken från de föregående månaderna fanns fortfarande färskt i deras minne, och de trodde att han var en garanti för deras fortsatta säkerhet.

Första gången jag såg honom vandrade han genom staden, mot min församling. Han var en massiv man, lika lång som sju vuxna mäns fötter. Han bar svart mantel och filthatt. Han höll en lång käpp, och naturligtvis var hans ansikte väl skyddat bakom en lång näbbfågelmask. Genom att bara anta, erbjöd den honom ett visst skydd från infektionen.

När jag gick ner på gatan, sprang några kvinnliga stadsbor mot honom. Hans närvaro gjorde dem nästan fulla av upprymdhet, av hopp. Dem grät, skrek och försökte omfamna honom. Men allt pestdoktorn gjorde var att ta sin käpp och slog bort dem, obarmhärtigt.

Han ursäktade sig senare och förklarade att han behövde vidta extra försiktighetsåtgärder för att förbli fri från pesten. Dem förstod. Men från vad jag såg, verkade han njuta av misshandeln.