Miss Markle Rim

-1929 mars 17

några förord - boken är fiction så det är baserat på min fantasi (ställen och historia inklu

Den varma instängda caffe lukten som täckte hela tåg avdelningen luktade sött på nått konstig sätt, kanske för att han satt framför mig. Kanske för att det kändes som att tiden stoppades när han sneglade från sin bok för att kolla på mig. För att kolla på mig. Det kan ha varit några sekunder men för mig kändes det som minuter. Hur han såg så attraktiv ut genom att inte ens försöka fick mig att vara svag, vem skulle inte i den situation som jag. Jag var tvungen att sitta kvar 2 timmar till tills jag var framme till min destination. Till en främmande stad med främmande människor. En klassiskt stad. En stad där jag besökt några gånger. Det kändes som en ganska bra stad för att börja om på nytt och lämna allt bakom mig, för att lämna det förflutna. 

Allt verkade stilla lugnt och som om att jag var i tåget själv med honom, en främmande man. Men det var en underlig känsla som jag inte alls skulle nå för att tro, men den fanns där. En jätte liten känsla som skulle kunna sluka upp mig. När han sneglade upp så log han lite, som om att jag inte var själv. Som om att han tyckte samma om mig. Överraskandes nog så var det inte en pinsam ögonblick. Allt bara rann, som bitar som fall på plats. Jag gick mot toan för att fixa upp mig lite. Jag  hade en hand mot handfatet för att få bättre stöd från mig själv medans andra handen var upptagen med att fylla in rött läppstift. Min blåa mörkblåa hatt passade perfect med mina ljus bruna permenta perm lockar som jag hade nyligen fixat i min regelbunda salong som jag troligen aldrig kommer att komma tillbaka till igen. Mina klackar gjorde ljud ifrån sig när jag gick fram tillbaka till mitt säte. Att lämmna tåget utan att få den främmande mannens namn eller ens ha pratat med honom fick mig att tveka mig själv varför jag inte kunde ändra det. Kanske var jag kär i honom, det som folk kallar kärlek vid första ögonkastet. 

- här är nycklarna till dörr 206                                                                                                                                            jag var nere i receptionen, jag hade hyrt ut en lägenhet. den kanske inte var så stor och inte så modern för den tiden. Men den hade klass. Vibrationerna jag fick från stället var bara rätt, rätt för att bo och rätt för den främmande staden. Det var som att jag dansade runt livet, jag visste inte vad jag gjorde. Jag har inte tänkt mycket, inte alls. jag har flyttat från min familj, mina vänner min hemstad. Jag har inte sagt något till någon vart jag är, jag har bara lämnat en lapp i vardagsrummet om att jag är någonstans i världen och att jag kommer att vara okej, och att jag absolut inte ska gifta mig med Charles. Att mina föräldrar hade säljt sin egna dotter för att få bättre och högre status fick mig att undra om jag verkligen betydde något. Men den tanken varade kort för jag velade inte vara för sentimental och gå djup på saken. Jag släppte det lika mycket som jag släppte allt. Mitt liv börjar här. Nu. I en liten stad kallad Garlian.