Det finns ett japanskt ordspråk som lyder: ge inte guld till en katt. För vad ska en katt med guld att göra? Den kommer inte att värdesätta det, inte ge något tillbaka, den vet inte ens att den får något värdefullt.
Jag känner till flera katter men en har jag särskilt lagt märke till. Den här katten får så mycket guld, så mycket… och den märker ingeting. Eller om den faktiskt gör det så bryr den sig helt enkelt inte. För det mesta är det samma människa som ger guldet till den här speciella katten. Han ger och ger och aldrig ber han om något tillbaka. Den där otroligt dumma, otroligt underbara människan. Varje dag ser jag honom bli utnyttjad. Om katten är hungrig så är han där. Om katten behöver klösa så är han där. Om katten behöver någon att leka med så är han där. Jag förstår inte hur han orkar. Om det hade varit jag skulle den där katten ha varit ensam i mörkret för länge sen. Men människan traskar på och ger katten allt den vill sa. Öser på med kärlek som katten bara slänger bort. Märker den inte att den är med om något sällsynt, något så underbart? Jag ser hur människan blir tröttare och tröttare och hur kattens order blir tuffare och tuffare. Hur kan den inte se vad den håller på med? Den dödar honom! Han ger bort delar av sig själv varje dag utan att få tid till att återhämta sig. Jag tänker att snart kommer det att brista, snart kommer något att gå fel. Men det är inte katten eller människan som brister, det är jag.
En dag orkar jag inte se på längre. Jag klarar inte av att se den där underbara människan bli utnyttjad mer. Jag slänger mig emellan. Går på katten. Katten fräser, visar sina klor. Men jag bryr mig inte. Allt det där är bara en fasad. Den kan klösa mig så mycket den vill. Jag ska ge tillbaka tio gånger så mycket lidande. Jag släpper ut allt jag byggt upp inom mig. Det blir kaos. Åskådare samlas, försöker bryta isär oss, men det är omöjligt att stoppa mig nu.
Då ser jag det. Människan gråter. Han gråter för att jag skadar katten. Nu står han framför katten. Han vill skydda katten från mig. Vad händer? Jag skulle ju skydda honom. Varför bryr han sig om den där usla katten? Det är vad jag frågar. Svaret jag får skrämmer mig mer än något annat. ”Den behöver mig”, säger han. ”Den klarar sig inte utan mig. Jag är allt den har. Om inte jag tar hand om den kommer ingen annan att göra det. Jag vill inte se den bli illa behandlad. Jag vill inte se den ensam. Jag bryr mig. Det är därför jag gör det här. Jag vill.” Han vänder sig om och går därifrån med samma katt jag försökt få bort från honom.
Vad händer? Varför står jag ensam? När försvann alla? Varför hamnade jag ensam och inte katten? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag börjar gå. Jag vet inte vart. Jag måste bara bort.
Helt av en slump ser jag honom. Jag står vid grinden till ett stort hus. Han är ensam. Han gråter. Innan jag hinner tänka är jag framme hos honom. Jag måste anstränga mig för att inte omfamna honom och hålla kvar honom tills han slutar gråta. Tills han glömt bort allt som gjorde honom ledsen. ”Vad hände?” frågar jag. Han står bara där ett tag till och stirrar ut i tomma luften. ”Jag vet inte vad som hände”, säger han tyst och vänder sig mot mig. Jag står inte ut med att se hans ansikte. Det är förvridet av smärta och utmattning. Hans vackra ögon är blodsprängda av gråt. ”Skulle du till katten?” Jag tittar ner i marken. ”Du vet att katten har ett namn ,va?” Hans röst spricker när han nämner sin så kallade vän. Men jag bryr mig inte om att nämna katters namn. Katter är inte värda namn. ”Men ja, Jag skulle träffa katten. Jag vet inte varför, men jag kan inte gå in. Jag tror det är på grund av vad som hände tidigare. Jag vet att jag bryr mig om den. Jag vill inte att något dåligt ska hända den, den behöver min hjälp, man jag kan bara inte gå in. Det känns som om jag kommer att spricka om jag gör det. Jag vill inte. Jag är rädd men jag vet inte varför.” Han tittar upp mot huset, tar ett djupt andetag och vänder sig mot mig igen. ”Varför är jag rädd?” Jag stirrar förundrat på honom. Det här är vad han har gömt under den tunga rustning han behövt för att vara med katten. Det här är vad som händer när han tar av sig den.
"Du är rädd för att du vet att du borde vilja vara med den, men du vill inte. Något inom dig har börjat kämpa emot. Något inom dig har börjat förstå att du inte behöver bli utnyttjad. Att du inte behöver ge delar av dig själv till någon som ändå inte kommer att ge något tillbaka.” Orden rinner över mina läppar. Det går inte att stoppa dem nu. Jag måste bara få ut allt. ”Du vill ha något bättre. Du vill få något tillbaka. Du vill ha någon som inte är en katt.” Hans ögon vidgas och nya tårar rinner ner för hans röda kinder. ”Jag är inget utan den. Den ger mig anledning att existera. Jag vet inte vem jag är utan den.” Hans röst spricker igen och jag känner hur det börjar bränna bakom mina egna ögon. Det sista jag vill är att gråta framför den jag försöker trösta. Han vänder sig mot huset igen och bara står där, helt stilla. Han är så vacker. Jag vet inte hur länge vi står där tillsammans, helt tysta. ”Du är din egen person.” Jag ser hur han hoppar till när tystnaden plötsligt bryts. ”Jag tror att du kan hitta dig själv om du bara tillåter sig själv att bry dig om dig själv, bara lite. Om än bara lite, våga vara självisk. Våga be om något tillbaka. Våga säga emot när du inte orkar mer. Jag vet redan att du kan. Men det är du som måste inse det. Du är stark. Starkare än du anar. Du måste bara se det. Tro på dig själv!”
Allt är stilla. Jag suckar och vänder mig om för att gå därifrån. Det finns inget mer jag kan göra. Jag vill inte gå men han måste fixa det här själv. Jag har knappt hunnit fem meter när någon tar tag i min jackärm. ”Tack.” Tårarna som jag hållit tillbaka strömmar fram nu. Jag klarar inte av det längre. Jag kastar mig om halsen på honom. Fångar honom. Skyddar honom. Jag vill inte att någon ska kunna skada honom igen. Jag vill att han ska få chansen att bli glad.
Han står förskräckt medan jag gråter mot hans axel, sedan mjuknar han. Han suckar i mitt hår. Jag borrar ner mig i hans axel, försöker komma närmare. ”Var det inte jag som skulle gråta?” Jag kan inte svara. Hulkningarna har tagit över min hals. Jag kan knappt andas. Han stryker mig över ryggen och vaggar mig fram och tillbaka, som ett barn. Mina hulkningar mjuknar långsamt till snyftningar. Jag rätar på mig och torkar klumpigt mitt ansikte med mig jackärm. Jag harklar lätt för att få bort det sista av gråten som är kvar i min hals. ”Förlåt för det där…”, jag tittar upp på honom och han ler mot mig. Hur kan han hjälpa någon annan när det är han som är i nöd.
"Är du okej nu?” Jag nickar snabbt. Han står fortfarande så nära. Jag kan se varenda fräken på hans ansikte. Varje ögonfrans som ramar in hans bruna ögon. Det finns så mycket jag inte vet om honom än. ”Ska vi gå?” Va? Gå vart? Vad säger han? Skulle han inte vara med katten? Skulle han inte fixa det här? Tusen tankar virvlar runt i mitt huvud men en stannar kvar. Jag vill vara med honom. Jag vill stanna här med honom så länge som möjligt. Han skrattar lätt. Var det här första gången jag hörde honom skratta på riktigt? Han kanske faktiskt var glad med katten ibland. ”Kom nu då!” Han tar tag i min hand och drar mig i motsatt riktning från huset. Tillsammans går vi bort från det onda. Det som har skadat honom så mycket. Tillsammans bort från katten.
Det har blivit mörkt ute men han lyser upp vägen framför oss. Han leder mig. Jag vet inte vart men jag bryr mig inte. Jag litar på honom. Han leder mig upp på en kulle där han lägger sig i gräset och ber mig att göra detsamma. Vi ligger där tillsammans, vem vet hur länge, och tittar på de bleka stjärnorna där uppe. Man ser dem nästan inte för allt ljus från staden, men jag vet att de är där högt uppe. De lyser för oss när det är som mörkast. ”Vad tänker du göra nu?” Det är jag som bryter tystnaden. Jag håller andan tills han svarar. ”Ärligt talat är jag inte helt säker…” Hans röst är stadig men jag vet att han när som helst kan bryta ihop igen. ” Varför gjorde du vet?” Min hals snörar ihop sig. ”Tidigare idag menar jag. Varför gick du emellan?” Jag ligger helt stilla. Jag hade så många anledningar att göra det som jag inte helt kan forma till ord. ”Jag stod inte ut längre, tror jag…” Ett djupt andetag. ”Jag stod inte ut med att se dig bli utnyttjad längre. ” Han lägger sig på sidan och tittar intensivt på mig. ”Varför?” Jag gör detsamma och möter hans blick. En blick av förvirring, förväntan, förundran och… något mer som jag inte kan tyda. Jag tittar upp mot stjärnorna igen. Den här gången har jag ett svar. ”För att du gav guld till en katt.”
ESTÁS LEYENDO
Ge inte guld till en katt
No FicciónEn novell jag skrev i skolan. Alla min vänner säger att den e jättebra men dom är ju mina vänner så i dunno. Säg gärna vad ni tycker, är inte rädd för kritik. Jag vill ju bli så bra som möjligt ^w^ Och du skulle bara våga sno något av det här! Det ä...