REMEMBER ME // o.e

4

//oscar\\

Der var något med henne som väckte minnen inuti mig.

Minnena var inte klara alls, det var bara någonting med henne som verkade så bekant, och jag visste att jag hade sett henne förut.

Att jag inte kom ihåg varför jag kände igen henne gjorde dock så jag blev riktigt frustrerad, och det var därför jag slutade våran konversation tvärt och snabbt började gå hem.

Det hade nästan slutat regna, men jag ville ändå tillbaks in på mitt rum så snabbt som möjligt på grund av att jag var kall och blöt.

-

När jag väl kom hem så försökte jag att så diskret som möjligt öppna ytterdörren, men möttes direkt av mamma, vars blick först bara visade chock innan det övergick till ilska. Hennes kinder var röda av alla tårar hon hade gråtit när hon bråkade med pappa bara någon halvtimme innan.

"Var fan har du varit?!" Skrek hon så högt hon kunde skrika med sin hesa röst.

"Ute." sa jag och tog snabbt av mig skorna innan jag försökte smita förbi henne men hon stoppade mig.

"Har du rökt igen?"

Jag himlade med ögonen åt henne, ja, jag rökte, men bara ibland när jag behövde lugna ner mig själv. Det var inte så att jag rökte dygnet runt.

"Har du?!" Frågade hon ännu högre, men hennes röst bröts, och i ett ögonblick tyckte jag lite synd om henne. Hon bråkade med pappa minst tre timmar om dagen och hon fick jämt höra från honom att hon inte dög till någonting, hon fick inte tag i några jobb och hennes familj slängde ut henne när hon blev gravid när hon var sjutton, och resultatet där - jag - var också ett misslyckande. Vad mer kunde gå fel i livet?

"Nej, mamma, lugna ner dig. Jag gick ut på en promenad."

"En promenad?" Mamma hade sänkt rösten nu men tittade fortfarande skeptiskt på mig.

"Ja, en promenad." Sa jag och försökte smita förbi henne, men hon ställde sig framför mig.

"Varför gick du på en promenad? Det verkar inte likt dig alls." Jag stod och tittade på henne en stund innan jag svarade.

"För att allting - till och med en promenad genom det här jävla området - är bättre än att lyssna på när ni om och om igen kallar mig ett misslyckande. Kan ni inte låta en dag gå förbi utan att ni skriker på varandra hela jävla tiden? Jag får fan tinnitus!" Utbrast jag och knuffade mig sedan förbi mamma. Jag gick snabbt in på mitt rum där jag låste dörren och sedan la mig i sängen.

-

Jag tillbringade hela nästa dag i mitt rum. Mamma hade knackat på några gånger och har försökt att prata med mig, till och med pappa försökte en gång, men jag sa bara åt dem att gå iväg.

Jag försökte att stänga ute alla mina tankar medan jag satt och spelade på min gamla gitarr som min morbror hade gett mig när jag var tretton, men av någon anledning så drogs alla tankar tillbaka till tjejen jag träffade dagen innan.

Om jag såg henne på gatan så skulle jag definitivt tycka att hon var söt, men inte tänka "shit vad snygg" och jag skulle inte alls märka henne först i folkmassan, hon skulle inte stå ut. Hon var egentligen inte så speciell, men det var något med henne som gjorde att jag drogs till henne.

Jag stönade till och slutade spela på gitarren och vilade istället huvudet i mina händer. Jag förstod verkligen inte var ifrån jag kände igen henne. Jag hade säkert sett henne på stan eller något, men det kändes inte som att hon var en sån person som stod ut så mycket, jag måste ha träffat henne någon annanstans , nu var bara det krångliga att komma på var ifrån.

-

eh det här kapitlet blev jättekort men jag ska uppdatera igen senare idag bara så ni vet lol