REMEMBER ME // o.e

3

//danielle\\

Jag hade gått i ungefär tjugo minuter, och var vilse.

Jag ville inte erkänna det till mig själv, men jag var vilse.

Jag kände igen allting runt omkring mig själv de första tio minuterna, men sedan chansade jag och svängde in mot själva stadsdelarna av Stockholm, och efter bara någon minut började jag förstå att jag var vilse.

Jag suckade högt för mig själv, det regnade fortfarande och jag blev mer och mer fryssen för varje sekund som gick. Jag tog som en reflex ner handen till min byxficka för att fiska upp min mobil, för jag hade kommit fram till att ringa pappa var den enda utvägen ur det här, hur mycket han, Mattias och Josef än säkert skulle reta mig om det sen.

Men när jag skulle ta upp mobilen ur fickan låg den inte där, och jag greps direkt av panik, innan jag insåg att jag inte ens tog med mobilen ut. Jag gick in i mitt rum men rullgardinen och min obäddade säng distraherade mig så jag glömde bort att jag skulle hämta mobilen.

"Fan." Sa jag för mig själv och sparkade på en ganska så stor sten som flög iväg och landade några meter framför mig på den blöta asfalten.

Jag vände mig om med en högljudd suck och försökte desperat att komma ihåg alla vägar jag hade gått för att komma dit jag var nu, och efter ungefär fem minuter kände jag igen mig lite mer. Jag kände inte igen mig helt, men jag kände igen mig tillräckligt mycket för att komma ihåg att jag hade varit här tidigare, några minuter efter jag förstod att jag var vilse.

Att jag inte gick tillbaka direkt när jag förstod att jag var vilse förstod jag dock inte varför jag gjorde. Jag gissade på att jag var för djupt inne i mina tankar att jag inte tänkte mer på det.

Efter ytterligare några minuter av gående så skymtade jag lägenheterna där jag bodde och jag började jogga ditåt.

Varför jag började jogga var dock ett mysterium, men jag antar att jag bara blev så glad över att se lägenheterna och frös så mycket att jag bara ville hem så snabbt som möjligt.

Jag visste inte exakt hur länge jag hade varit ute, men jag förstod att pappa säkert hade lagat klart lunchen nu, och jag fick ångest bara över att tänka på det.

När jag väl hade passerat en av lägenheterna inne på gården så ökade jag min fart, samtidigt som jag tittade upp mot den stora byggnaden ungefär tjugo meter ifrån mig, där jag bodde.

Att titta upp på lägenheten och inte på var jag sprang var dock en väldigt dum idé, för när jag vred på huvudet så var personen för nära, och en halv sekund senare så hade jag sprungit rätt in i henne eller honom. Jag höll på att tappa balansen, men ett par starka armar tog tag i min midja så jag inte ramlade.

Jag tittade förvånat upp och möttes av ett par blåa ögon. Någonting med ögonen gjorde att ett fåtal minnen väcktes inuti mig, men minnena innehöll mest bara bilder av samma par ögon fast de tillhörde en liten pojke i åtta eller nioårsåldern.

"Uhm, förlåt." Sa jag och backade undan ett steg samtidigt som personen släppte taget om min midja. Jag böjde mig snabbt ner för att ta upp paraplyet som jag hade tappat i kraschen.

"Ingen orsak." Sa killen framför mig med ett litet skratt. Killen var i min ålder, och säkert en hel decimeter längre än mig, om inte mer. Hans hår var ljusbrunt och hans ögon var som sagt blå, och jag kände igen dem så mycket, men allt jag fick fram i mitt huvud var bilden av den lilla pojken.

"Ehm, förlåt, igen. Jag måste verkligen gå." Sa jag och log förlåtande mot honom innan jag men bestämda steg började gå mot trapphusingången.

"Bor du i den skyskrapan?" Jag stannade upp och vände mig mot honom, men han tittade inte på mig, utan upp mot den gråa lägenheten.

"Eh ja. En skyskrapa vet jag dock inte om det är, den har bara typ tio våningar. Men ja, ja jag bor här." Svarade jag en aning stelt och killen drog ner sin blick på mig igen och lät den stanna där ett tag innan han nickade.

"Är du ny här? Jag har inte sett dig förut. Tror jag." Jag hade knappt märkt att det knappt regnade nu, det duggade bara lite lätt.

"Ja, jag flyttade hit förra veckan."

"Vilken skola ska du börja i?" Fan, skolan. Jag hade glömt bort att jag skulle börja första året på gymnasiet om två dagar.

"Eh, jag kommer inte ihåg vad det heter..." Sa jag och han skrattade kort åt mitt svar.

"Wow, du är verkligen förberedd. Du vet att skolorna börjar på måndag va? Du kanske ska ta reda på vad din skola heter innan dess." Var det sista han sa innan han vände om och började gå. Jag suckade och tittade efter honom när han gick, jag kände igen honom. Jag visste att jag hade sett honom förut, men jag kom inte ihåg från var.

Jag stod kvar några sekunder till och betraktade hans steg innan jag fällde ner paraplyet och knappade in koden i porten och gick in.

-

1) det här kapitlet blev kort, SORRY

2) ska verkligen försöka uppdatera oftare nu, brukar inte hålla det löften men ska försöka

4) har bytt omslag på den här boken och idk how to feel about it but whatever

3) DET HÄR KAPITLET BLEV INTE SÅ BRA MEN HOPPAS NI GILLAR DET ÄNDÅ AHHAHA