REMEMBER ME // o.e

5

"jag ska uppdatera ett till kapitel senare idag" my ass, men aja, här är (äntligen) det femte kapitlet lol

// danielle \\

"Kolla vad jag hittade!" Jag, Mattias och Josef satt och tittade på TV inne i vardagsköket och när pappa glatt kom ingåendes med tre stora, svarta pärmar i famnen. Det var dagen efter jag stött på killen utanför lägenheten och jag hade försökt komma på hela dagen var jag kände igen honom från, jag hade haft det på tungan hela dagen men kom inte på det.

"Vad är det där?" Frågade Mattias skeptiskt när pappa släppte ner pärmarna på det ovala bordet som stod framför TV:n.

"Gamla fotopärmar! Jag hade glömt att vi ens hade de här." Sa pappa och satte sig ner bredvid Josef som redan hade tagit en pärm och slagit upp den.

Mattias tog också en och med en suck böjde jag mig fram och tog tag i den sista.

Jag öppnade den första sidan och den första bilden jag såg föreställde en buske, men om man tittade extra noga så kunde man se tre små huvuden som stack upp bakom busken. Min blick fastnade dock på texten under bilden.

Tvillingarna och Ella vill inte gå till dagis stod det med en ganska så slarvig handstil som jag kände igen direkt. Mamma hade alltid haft en väldigt slarvig handstil, och jag hade varit en av de få personerna som kunde läsa av den perfekt. Många andra hakade upp sig på många ord när de läste något som mamma hade skrivit.

Jag log smått åt bilden innan jag flyttade min blick till bilden bredvid.

Vi hade suttit i soffan och tittat igenom de olika pärmarna i ungefär fem minuter när Mattias petade mig på axeln och jag tittade upp från pärmen.

"Vadå?" Frågade jag och en sekund senare låg en till pärm i mitt knä. Jag höll på att börja protestera när Mattias avbröt mig.

"Vem är det där?" Frågade han och pekade på en bild i högra hörnet. Åt vänster står jag och ler ett brett leende. Jag står i hallen, i samma lägenhet vi bor i nu, fast den här bilden var tagen när jag säkert var runt nio år.

Bredvid mig stod en pojke och log lika brett som mig. Han hade sandfärgat hår och jag behövde bara titta på honom i några sekunder innan flera minnen kom tillbaks till mig.

"Vad heter du?" Frågade pojken mitt emot mig. Vi var på lekparken precis utanför mitt hus - eller lägenhet, som mamma och pappa sa - och han hade bara helt plötsligt kommit fram till mig när jag satt i sandlådan och försökt bygga ett sandslott och började hjälpa mig.

"Jag heter Danielle. Vad heter du?"

"Oscar."

"Åh vilket fint namn, en av Mattias dockor heter det."

"Mattias? Vem är det?" Han såg förvirrat på mig.

"Det är en av mina brorsor, de är 11 år!" Utbrast jag stolt medan Oscar såg förvånat på mig.

"Men han är ju en kille, killar leker ju inte med dockor!"

"Joho!"

"Nähä!"

"Men Mattias är ändå jättebäst!" Näst intill skrek jag bestämt och Oscar började fnissa.

"Det finns inget ord som heter jättebäst."

"Joho!"

"Nähä!"

Allting klickade, Oscar som jag hade träffat i lekparken när jag var nio var samma Oscar som jag hade träffat på utanför porten!

"Uhm, jag tror han heter Oscar." Lögnare, du vet att han heter Oscar. "Han bodde också här någonstans."

"Åh ok." Var allt Mattias sa innan han tog pärmen från mitt grepp och började bläddra igenom den igen.

-

Jag gick ifrån pappa och tvillingarna några minuter efter Mattias hade frågat om fotot på mig och Oscar, jag hade så mycket tankar i huvudet att jag inte kunde koncentrera mig på vad någon sa till mig.

Det som var ganska så konstigt var dock hur jag inte kände igen Oscar direkt utanför porten. Hans hår låg platt mot hans huvud för att det var blött, hans käkben hade blivit mer synligare och har var säkert en meter längre än förra gången jag såg honom, men förutom det så var han bokstavligen pojken jag träffade i lekparken.

Visst, jag kände igen honom, men jag förstod inte hur jag inte såg direkt att han var Oscar. Oscar, min första riktiga vän (som jag inte var släkt med).

Resten av dagen tillbringade jag i mitt rum, jag hade satt på musik och låg och tittade igenom instagram och andra sociala nätverk. Försökte göra allt för att få Oscar ut ur mitt huvud, men det gick inte.

-

"Danielle! Vakna, det är första skoldageeeeen." Jag stönade högt och vände på mig i sängen. Jag öppnade långsamt ögonen och såg pappa luta sig över mig med ett leende på läpparna.

"Påminn mig inte." Sa jag så högt jag kunde med min morgonröst. Pappa suckade åt mig och gick från min säng till mitt fönster där han drog upp min rullgardin. Jag stönade igen och vände mig så jag låg med ansiktet nertryckt i kudden, så att ljuset som kom in genom fönstret inte skulle besvära mig.

"Åh kom igen Danielle, det kommer bli jätteroligt!"

"Mm, visst."

"Äh kom igen, vi åker om ungefär en timme, och då hoppas jag att du åtminstone har klivit ut ur sängen."

-

Efter tio minuter så tvingade jag mig själv att gå upp, så det var det jag gjorde.

Jag gick fram till min garderob och öppnade den, och stod sedan framför den i fem minuter, för trött för att ens orka ta tag i några kläder, men tillslut så tog jag tag i en vit T-shirt och svarta jeans. Varför skulle jag bry mig om hur jag ser ut när säkert ingen kommer bry sig om mig ändå? Jag tog även tag i en svart kofta som säkert var två storlekar för stor på mig, men jag brydde mig inte. Jag var inte ett fan av tajta kläder, det var därför de enda tajta kläderna jag hade i min garderob var ett par linnen och mina jeans.

När jag väl hade klätt på mig och satt på mig mascara och eyeliner (för det var de enda sminkprodukterna jag egentligen ägde) så gick jag ut ur mitt rum och in till vardagsköket (jag borde verkligen ha slutat använda det ordet). Mattias, Josef och pappa satt vi köksbordet. Mattias bredde en macka, Josef åt en macka, och pappa drack kaffe samtidigt som han läste tidningen.

Jag satte mig ner bredvid Josef som log mot mig med en mun full av massa brödsmulor.

"Ew, sluta!" Sa jag och puttade lekfullt bort Josef som skrattade åt mig - med öppen mun så många smulor ramlade ut.

"Alltså du är så äcklig jag fattar inte." Sa Mattias med en grimas samtidigt som han sträckte sig fram mot apelsinjuicen.

_

Okej efter det här kapitlet kommer det hända lite mer saker så ge inte upp på den här berättelsen än, dET KONMER BLI BÄTTRE JAG LOVAR!

um yeah that's all I have for now

k bye