Om du hade stannat kvar

Kapitel 1

När jag öppnade ögonen var jag beredd på att se dig ligga bredvid mig. Jag vänder mig om, med ett stort leende på läpparna, men som snabbt försvinner när jag märker att du inte är där. Jag fryser till, och en orolig känsla tar över mig. Var är du? Jag försöker lugna ner mig själv med att säga till mig själv att du snart är tillbaka, du är bara ute och spriger din vanliga morgonrunda. Men när jag börjar tänka på bråket vi hade igår, växer en rädsla inom mig att du har lämnat mig för gott.

Jag sätter mig sakta upp i sängen och börjar leta efter kläderna som jag kastade av mig på golvet innan jag gick och la mig igår. Jag kollar över hela rummet och ser kläderna precis där jag kastade dem. I en hög nära sängen ligger mina rosa trosor, och den mörklila bh:n jag hade använt igår. Just nu orkar jag inte gå till byrån för att leta nya underkläder, så jag tar på mig det. Jag ställer mig upp, och går mot garderoben för att dra på mig ett par mjukisbyxor och en av dina mjuka hoodies, men när jag öppnar garderobs-dörren är den tom. Alla dina kläder som så fint låg här bara för en dag sedan, är nu borta. Rädslan inom mig växer mer och mer ju mer jag tänker på att du inte är här. Jag drar på mig en alldeles för liten grå t-shirt med en sliten stjärna som tryck, och drar snabbt på mig ett par svarta alldeles för stora mjukisbyxor. Om det är mina vet jag inte, men det är dem enda jag får tag i när jag rycker ut alla mina kläder ur den numera rätt så tomma garderoben.

När kläderna var på går jag vidare till köket. Stannar dock vid den stora vita helkroppspsegeln, och stannar upp. Synen som möter min blick är en deprimerad tjej, helt svart runt de blåa ögonen efter sminket kvar sen gårdagen, man ser på mig att jag gråtit. Det bruna långa håret sitter uppsatt mitt på huvudet i en slarvig hästsvans. Jag går vidare mot dörröppningen som leder till köket, men vänder mig om en sista gång för att kolla om du på något mirakalöst sätt kommit tillbaka och ligger i sängen igen. Men du ligger inte där i sängen. Jag kollar runt i det stora vita rummet, och märker nu att det är inte bara dina kläder i garderoben som är borta. Alla dina saker är borta också. Tanken att du lämnat mig på riktigt slår mig, och tårar börjar rinna nerför min kind.

Jag vet inte om jag klarar av att vara kvar här. Jag tar min lilla väska, trär på mig de blåa conversen som jag haft sen några år tillbaka, och springer ut ur lägenheten. Jag skiter i att låsa. Jag orkar inte vända mig om för att låsa dörren till lägenheten som vi tillsammans köpte bara för någon månad sen. Jag vet inte var jag ska ta vägen egentligen. När jag kommit ut från det stora lägenhetshuset och är ute på gatan blundar jag och nyper mig själv. Är det verkligen sant? Har du lämnat mig?

Tanken att jag ska försöka ringa dig slår mig, och jag tar snabbt upp telefonen. Jag slår ditt nummer, som tog flera månader för mig att lära mig utantill. Men nu kunde jag det, helt utantill. Flera signaler går, men inget svar. Jag testar igen. Samma visa. Testar en gång till. Men du svarar fortfarande inte. Jag testar en sista gång innan jag ger upp, tänker jag, men denna gång kom inga signaler.

'det numret du önskar nå är inte bruk, var vänligen kontrollera numret, och försök igen'

Jag fattar ingenting. Bara för någon minut sedan så kom det signaler, då gick det att ringa till dig. Jag får en känsla av att du blockerat mig, eller något. Jag fattar inte vad det är som händer.

Jag forsätter gå runt, och varje gång jag ser någon som liknar dig växer hoppet inom mig, men raseras den sekund jag ser att det inte är du.

Tillslut ser jag en väldigt muskelös kille, med en likadan jacka som du och jag köpte när vi var i Grekland tillsammans förra året. Likadana adidas-skor har han också. Det där måste vara du, tänker jag medan jag sakta går åt samma håll. Jag ökar sakta takten och börjar småspringa mot dig. Jag ropar till dig att du ska stanna, och då vänder du dig om. DIn min förklarar allt, man ser på ditt ansiktsuttryck och på ditt kroppsspråk att du är förvånad.