Nyckeln till Landet i fjärran

del 11

Jag ser hur Schack och Marbelartch rider iväg men plötsligt stannar dem. Som om dem glömt något.

"Elllinor." Han vänder blicken mot mig."Du får lova att inte säga något om mig till någon annan. Inte mitt namn inte Marbelartchs namn. Inget!" Han ser allvarlig ut.

"Va? Jag säger vel vad jag vill till vem jag vill! Mitt liv, mina beslut!"

"Snälla!" Jag suckar. Vad ska jag svara?

"Okej" Kommer ur min mun och Schack ler lättat innan han vänder sig om och skrittar på Marbelartch. Jag måste få se vart han är påväg! Jag kan följa dem i smyg! Tysst hoppar jag av Malece och smyger in i skogen.

"Följ inte efter." Det är Schack, han vänder sig inte om, han är still som en staty.

"Jag vet att du är där, Ellinor"

"När blir tiden mogen?" När han hör de orden vänder han sig om och studerar mig med en skeptisk blick. Jag sätter händerna i sidorna och suckar otåligt.

Schacks blick sveper över mig men stannar plötsligt på min hand. Han hoppar av Marbelartch och går målmedvetet mot mig. Hans ögon är uppspärrade och han värkar inte kunna slita blicken från det han ser. Han stannar ca en halv meter framför mig. Jag känner en kall hand gripa tag om min. Schack håller i den, nära hans ansikte, han studerar något på min hand. Ögonen är vidöppna och han stirrar skeptisk på det.

"Schack... Vad händer?" Jag blir bara tvungen att fråga. Men jag får inte annat en ett mummel till svar. Ett svagt, otydligt mummel. Han backar slakta bakåt men släpper inte handen med blicken.

"Vad händer? Vad är det?" Schack skakar på huvudet.

"Bague en or blank" Han stirrar fortfarande på min hand, jag vet inte ens om han har blinkat en enda gång sedan han såg det där på min hand.

"Ursäkta?" Vad menar han med det där? Bague en or blank.

"Bague en or blank. Ringen i vitt guld." Ringen i vitt guld. Schack höjer blicken och ser in i mina ögon. Jag ryser till.

"Var har du fått den där ringen ifrån" Schacks röst är alvarlig och jag kan inte låta bli att lyfta upp min hand och studera ringen på mitt ringfinger.

"Jag hittade den... Tyckte att den var fin antar jag" Jag rycker lätt på axlarna.

"Du tog den." Han ser alvarlig ut. "Den där ringen är viktig, väldigt viktig..." Han viker undan blicken. "Ellinor. Jag behöver den där ringen." "Vad får jag för det?" Jag kan inte låta bli att kräfta imot. Schack blir tyst och växlar blick mellan mig och ringen på mitt finger. Det tar ett tag innan han svarar.

"Du kanske inte får något men jag får en framtid." Han låter alvarlig men jag kan bara inte ta det allvarligt... En ring skulle altså betyda allt för honom...

"Ursäkta?" Han bara nickar till svar innan han närmar sig. Försiktigt tar han upp min hand i sin och höjer sin blick.

Vi står nära varandra, vi kollar in i varandras ögon hans blick är så bedjande. Jag kan inte vara så självisk att jag tar ringen och har den för mig själv, han behöver den.

"Får jag följa med till- Jag avbryts av Schack.

"La terre dans la distance" Han släpper mig inte med blicken.

"Vad betyder det?" Jag viskar fram orden men han tycks höra endå.

"Landet i fjärran"

"du får ringen om jag får följa med till... Landet i fjärran" Han stänker blicken med en suck.

"Allt utom det." Jag höjer ögonbrynen, han ljuger!

"Ditt val" Jag rycker på axlarna och försöker se så bitchig ut som möjligt. Schack suckar.

"Snälla?" får han tyst fram. Jag vet att jag beter mig som en femåring men jag vill verkligen att han ska inse vilket pucko han är. Även fast jag bara känt honom i två dagar.

"Herre gud! Du är ju sjuk! Det finns inget jävla Land i fjärran!" Jag vet inte riktigt vart min aggression kommer ifrån...

"Snälla Ellinor! Du måste tro mig!"

"Varför ska jag tro på något jag aldrig upplevt eller sett?" Jag ser överlägset på honom.

"Men du tror på Linné även fasst du inte träffat honom. Du tror på Charles Darwin." Nu är det hans tur att se sådär överlägsen ut.

"Det finns bevis på att dem finns. Jag har inget bevis på din himla fantasi värd!"

"Det har du visst." Han greppar tag om ringen med tummen och pekfingret och drar försiktigt av den.

"Här har du beviset." Han höjer ringen så solen reflekteras mot den blanka ytan.

"Bague en or blank" Viskar han med ett leende på läpparna.

"Tack" Han ler mot mig.

"Ta mig till Landet i fjärran." Beordrar jag, jag bara måste få honom att inse hur fel han har. Det finns inget landet i fjärran! Sånt har man hört tusen gånger när man var liten. Att det fanns ett land, långt borta där alla vättar, troll, jättar, gentaurer och enhörningar finns och där man bara behöver säga en formel föratt bli av med sina problem.

"Varför tror du mig inte?" Schack ser på mig med besvikelse i ögonen.

"Jag vill ha bevis innan jag tror på något så idiotiskt"

"Ellinor, det är farligt! Du kanske aldrig kommer tillbaka hit. Till din familj, dina vänner ja allt som betyder något." Jag himlar med ögonen.

"Mina vänner har svikit mig Schack! Jag har inga riktiga vänner! Bara Malece!" Han börjar massera tinningarna.

"Okej! Visst! Gör som du vill men komihåg vad jag sakt, du kanske aldrig kommer tillbaka hit och berätta aldrig för någon människa på jorden om La terre dans la distance. Landet i fjärran" Jag känner hur mina ögon vidgas. Det här trodde jag aldrig.

"Sitt upp på Malece så går vi"

Vi rider fram i skogen, allt är tysst, det ända som hörs är hovarnas klapprande. Solen kikar fram mellan träden då och då.

"Vi är framme" Suckar Schack.

"Hur ska jag göra?"

"Som jag säger" Han tar tag om min hand och leder mig till vattnet.

"Du behöver inte oroa dig för hästarna. Dem tar sig dit på egen hand."