Gatan är fortfarande tom när jag tittar ut genom fönstret. Ett nytt meddelande.
Efter att ha ignorerat det första som skickades har det bara kommit fler och fler. Jag vågar inte läsa dem,jag vet inte vad som händer om man inte svarar.
Jag tittar ner i min kaffemugg,lyfter den mot min mun och så fort jag stänger ögonen är en känslan där igen.
Känslan att vara iakttagen.
Jag ställer hastigt ner muggen och vänder blicken mot den mörka gatan igen. Det ända som syns är vattenpölarna,och de gråa träden.
På andra sidan av gatan finns det en trägunga och en stor skog ,men försöker oftast att ignorera de.
Jag sveper det sista kaffet och bränner mig på tungan. Men det kan kvitta nu,jag vill gå in i sovrummet.
Där är jag utom synhåll från gatan.
Är jag paranoid,eller menar personen allvar? Jag går från köket. Telefonen ligger kvar på det vita köksbordet.
Fortsättning följer.....
VOCÊ ESTÁ LENDO
Jag lever
TerrorHej! Det är jag som är Hanna. Jag är 14 år och bor med min mamma ,pappa och en konstig lillebror.
