I hans fasta grepp

Kapitel 1. Idrotten

Det är onsdag. Klassen ska ha idrott och det är handboll. Jag har aldrig varit bra på någon bollsport. Speciellt inte handboll. Jag kan inte ens greppa bollarna med en hand. Jaja sådant är väl livet med små händer! Jag har precis bytt om och börjar gå in mot idrottshallen.

En av mina närmsta vänner, Linn står redan där inne. Jag går fram till henne och hälsar.

"Heeej" säger jag i en glad ton och hon vänder sig om för att se vem som pratar med henne.

"Hej. Asså jag är så inte taggad på handboll." Suckar hon fram med besvikelse i rösten.

"Tror du jag är det eller? Jag kan ju förfan inte ens greppa bollarna!" Säger jag högt. Vi brister ut i skratt. Det har alltid varit lite utav ett skämt det där med att jag och bollsporter inte riktigt funkar ihop.

Men min blick slits snabbt från Linn. För in i rummet kommer Peter. Han går stadigt in i idrottshallen med punkaktiga kläder. Han har mycket tatueringar och smycken prydda med dödskallar och liknande. Han kanske låter som värsta emot men det är han verkligen inte. Han ser väl inte riktigt ut som vem som helst kanske men det är han ju inte heller. Peter jobbar som någon slags hjälplärare på skolan. Han är mentor i våran klass. Varför vet jag faktiskt inte, men jag kan inte säga att jag klagar.

Mina tankar virvlar omkring mig. De fyller mitt huvud och jag kan inte tänka på något annat. Där står han. Mannen som fått mig att känna som ingen annan. Han kollar ut över idrottshallen med auktoritet. Han ser så sträng ut där han står. Allt jag vill är att han ska se på mig med den där stränga blicken. Plötsligt avbryts mina tankar av att en blick möter min. Peter ser in i mina ögon. Jag fortsätter drömma lite innan jag kommer på att han ser tillbaka på mig. Shit! Nu kommer han tro att jag är värsta weirdot!? Jag ger honom ett ansträngt leende. Det är svårt när man vet att man precis förstörde sina chanser ännu lite till med honom. Han ger mig ett litet leende tillbaka. Han ler inte så ofta så det duger för mig. Enda gångerna han ler är när han är med sin dotter. Det har väl hänt annars också men det är absolut inte ofta.

"Natta!" Skriker Linn efter mig. Mina tankar slits ifrån skepnaden bredvid dörren in till idrottshallen. Hon låter irriterad. Jag dömer henne inte, det låter som om hon skrikit efter mig i timmar. Vilket egentligen är fullt möjligt. Tiden går liksom så fort när jag ser på honom.

"Vad vill du?" Svarar jag lite lätt irriterat. Det var inte meningen men jag kan inte undgå att bli lite sur när hon stör min och hans ögonkontakt. Det händer inte så ofta så när hon liksom förstör det blir jag faktiskt sur. Nu när jag tänker på det, han ser nästan aldrig på mig. Han hatar mig säkert.

"Samling vid bänkarna!" Skriker vår idrottslärare. Klassen rör sig mot bänkarna som står längs väggen. De knakar när alla sätter sig på dem. Jag och Linnea är nästan sist, så jag sätter mig försiktigt för att slippa knakandet som alla annars skulle ha hört.

Vår idrottslärare Lasse börjar ropa upp alla i klassen. Jag avskyr när vi har upprop. Jag föredrar att inte säga så mycket inför klassen. Bara att svara när mitt namn ropas upp är jobbigt. Men såklart så kommer mitt namn.

"Natta?" Ropar Lasse framför alla i klassen. Jag vet vad ni tänker. Har din lärare smeknamn för dig? Och nej det har han inte. Jag heter Natta. Klaga på mina föräldrar och inte på mig okej?

"Ja..." svarar jag med försiktig röst. Jag kollar ner på mina fötter medans mitt hår faller ner från positionen de tagit bakom mina öron.

Vår idrottslärare förklarar hur vi ska köra doppboll som uppvärmning. Usch. Han får oss alltid att göra det. Och jag skämtar inte när jag säger att det är läskigt. Folk blir så himla aggressiva. Vart än bollen befinner sig, står alltid minst tio personer packade. Jag håller mig gärna lite på sidan av.

Lasse slänger it bollen och alla börjar springa. Men inte jag. Jag joggar lite efter spelet så att mitt lag kan passa till mig om det skulle behövas. Men jag springer inte till bollen. Vi spelar ett tag och jag får en, kanske två passningar. Men så passar någon bollen till Sara. Hon står nära mig. Mellan oss står Emma. Hon är vad folk antagligen skulle klassa som populär. Hon dricker och de håller ofta fester i sitt lilla gäng i klassen. Men de blir alltid dåliga. Antingen supertråkiga eller så blir folk hemskickade. Jag har förstås aldrig blivit bjuden. Men vad gör det? Jag hade ju ändå aldrig gått. Folk börjar springa mot bollen. Jag står väldigt nära den och folk knuffas. Jag tänker uppenbarligen inte så mycket för jag väljer att stå kvar på min plats. Emma har bollen i handen och skyndar ut mot klungan. Jag vet inte riktigt vad som händer, men jag tror att hon får en knuff. För sedan känner jag en hård smäll mot min höft och jag ramlar. Det gör ont och så men jag kan ju inte göra så mycket. Jag ställer mig fort upp igen och låtsas som inget hände. Jag borstar av potentiell smuts och damm som jag kan ha fått på mig vid fallet. Förhoppningsvis märkte ingen något i alla fall. Eller bara inte Peter såg så är det ju lugnt.

Resten av idrottslektionen fortsätter som vanligt. Jag är inte direkt någon stjärna med bollar men jag skulle ändå säga att det går bra med tanke på omständigheterna. Peter står kvar på samma plats han stått på under hela lektionen. När lektionen är slut, går han därifrån. Jag vet inte riktigt vart han tar vägen. Jag byter inte om efter idrotten. Vi slutar direkt efter så jag sätter mig bara i min mopedbil och åker hem. Jag bor en bit från stan så det är skönt att äntligen slippa ta bussen till och från skolan. När jag kommer hem ska jag ta en varm dusch och tänka på Peter.