"Se dig för snorunge." Just där och då, så förändrades allt.

Chapter One

Jag satt och tittade ut genom fönstret. Den gamla slitna sängen gnisslade de lilla minsta jag rörde mig. Den tomma säng salen var så tom att till och med en tappad nål hade hörts. Jag flackade med blicken mellan sängarna och min bruna slitna skinnväska som låg vid änden av min säng. Sista gången man sitter här nu. Efter sexton år på detta barnhemmet så är det äntligen min tur att lämna. Under årens gång hade jag sett flera glada flickor lämnat detta helvetet. Varje gång det kom hit en ny familj och vi stod uppradade så var det aldrig någon som la uppmärksamhet på mig. Det var aldrig någon som ens log mot mig. Var det något fel på mig? Var det för att jag stack ut så mycket i mängden?

Jag gick över de gamla slitna trägolvet och in på toaletten. Under mina fötter gav det ifrån sig ett knarrande ljud för varje steg jag tog. Jag la mina händer på den kalla vasken och tittade upp på spegelbilden framför mig. En osäker och ensam tjej. Starkt markerade fräknar i ansiktet, mörka ringar under ögonen och de mest blå ögonen som någonsin skådats. Rödsprängda och svullna efter alla tårar, med en sorgsen och rädd blick. Det orange håret glänste i ljuset från lampan. Jag vred på kranen som gav ifrån sig ett hemskt skrikande ljud och ut kom iskallt vatten. Jag drog mina händer närmare den kraftiga strålen. Skakigt kupade jag ihop mina händer innan jag sköljde av mitt ansikte i det iskalla vattnet som fick mitt huvud att frysa så fort det kom i kontakt med min hud. Det är nu det gäller. Det är nu helvetet är över. Iallafall helvetet här? Tänk om ytterligare ett annat helvete väntade mig nu, mitt öde låg i det parets händer. Paret från södra Texas som valt att adoptera mig. Shirley Cavanaugh en föräldralös och mobbad flicka som spenderat nästintill hela sitt liv på barnhem.

"Shirley Cavanaugh, din skjuts är här!". Jag ryckte till av ropet efter mig från nedervåningen. Jag tittade en sista gång upp på spegelbilden innan jag vände mig om och styrde mina steg mot min säng. Jag drog åt mig väskan och styrde mina steg ut i den långa korridoren. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick ner för den mörka, breda och långa trappan. Direkt mötte jag blicken från Ms Hammond. Hennes spända blick borrade sig in i min själ och jag kände hur ett starkt illamående spred sig inombords. Min blick rullade över rummet och jag kände hur alla dem andra tjejernas blickar brände. Värst var blicken från Chloé som stod med Amanda och Miranda på var sida om sig. Hon stod med armarna i kors och muttrade något som fick både Amanda och Miranda att skratta. Jag tog sista klivet ner från trappan och kände hur ett fälleben tog emot och nästa sak jag kände var mitt ansikte mot det kalla golvet. Chloé gav ifrån sig ett pipigt "Opsi" och rummet fylldes med skratt från dem andra tjejerna. Jag reste mig upp och borstade lätt av mina kläder innan jag började gå mot dörren med blicken fäst i golvet. Ms Hammond gick tätt bakom mig och jag kände hur hon puttade mig hårt i ryggen ut mot framsidan.

Mycket riktigt så stod min skjuts på framsidan - en svart lång taxi bil. En man stod vid högra sidans bakdörr och mötte min livrädda blick. Han gesterade med handen att jag skulle kliva in samtidigt som han artigt öppnade dörren. Jag skulle precis gå fram när jag kände hur en arm drog mig tillbaka. Greppet om min arm var hårt och det sköt ut flera varningssignaler i hela min kropp, eller iallafall det lilla av den som var kvar. Ms Hammond lutade sig fram och viskade lågt in i mitt öra.

"Så då var det din tur. Eller det är iallafall vad du tror. Inom en månad kommer paret ha tröttnat på en så ful unge som dig och då är det raka vägen tillbaka hit, till barnhemmet där föräldralösa och fula barn som du får spendera hela sin barndom."

Ms Hammond avslutade sitt vackra tal med att trycka upp det mest falska leendet i mitt ansikte. Hennes ansikte var så nära mitt så jag kunde känna doften av hennes äckliga tant andedräkt. Äckliga falska jävla satmara var det enda jag hann tänka innan jag snabbt nigde och vände mig om till taxin.

Landskap efter landskap rullade förbi min syn från fönstret och jag bara stirrade rakt ut. Tankarna snurrade runt som vanligt men precis som med allt så kunde jag inte komma fram till något. Mannen i familjen som adopterat mig såg ut att vara en sträng sådan. Det enda jag kunde minnas var hans perfekta fylliga mustasch. Hans perfekt strukna kostym som fick Ms Hammond på fall. Hans blick bokstavligen fick saliven ur käften på henne att rinna, hennes falska skratt och pipiga röst fick henne att låta som Chloé fast i en vuxen variation. Någonstans bakom mannens blick fanns det en annan fasad - eller det var iallafall den känslan som jag fick de två sekunderna som han faktiskt tittade på mig. Inte ett ord sa han. Varken när till mig eller när vi stod där uppradade. Någon fru hade han inte heller med sig, men det var ju ett par som hade adopterat mig. Någon annan måste det ju finnas? Om det så var en man eller kvinna till det spelade ingen roll. 

"Miss?"

Jag rycktes upp ur mina tankar när dörren bredvid mig öppnades upp och jag klev ut. Jag putade lätt med underläppen när jag förvånat tittade mig runt. Framför mig fanns ett vitt stort hus prytt med en massa klippt buskage som skulle föreställa olika former och blommor. En fontän mitt framför huset var droppen. Jag pekade mot den och kunde inte hålla leendet borta.

"Detta är något helt nytt va?" Sa taxichauffören och log snett. Jag nickade och såg hur två gestalter kom gående mot mig. Först en man som jag utan tvekan kände igen. Strax bakom honom kom en kvinna gående. Hennes starkt orange hår lyste i solens ljus och jag kunde inte hålla borta blicken. Nu slog det mig. Hennes hår var exakt som mitt. Kan det ha något med att göra varför de valde just mig?