Oops! Ang larawang ito ay hindi sumusunod sa aming mga alituntunin sa nilalaman. Upang magpatuloy sa pag-publish, subukan itong alisin o mag-upload ng bago.
Jag trängde mig förbi alla och sprang ut genom dörren. Det kändes som om jag inte hörde musiken fast den spelades på hög volym och det kändes som om jag inte kunde känna något trots att han tog på mig och var skitvidrig. Fan. Jag lovade Axel att inte gå ut och speciellt att inte skapa en scen. Ändå gör jag raka motsatsen. Fast ändå han kan väll inte bli sur över att jag säger ifrån när någon äcklig kille tafsar på mig. Det känns lite som att jag är i vägen för honom. Liksom han exkluderar mig oftast, vill inte dela med sig av pengar han fått av mamma och pappa och jag ska alltid hålla låg profil. Tänk utan mig skulle han kunna ha fest varje helg, ha ett hus för sig och leva livet. Men sen finns jag här och kommer och förstör. Kommer hem och frågar om mat, förstör hans fester och skapar värsta scenen. Jag hade kommit till en liten sten vid en klippa som jag satt på. Man kunde se ut över delar av Stockholm. I ett fönster såg jag en familj. En sån hår härlig familj med två närvarande föräldrar och syskon som älskar varandra. Tänk om jag hade haft det så. Innan mamma och pappa åkte såg jag allt som poesi, allt var så perfekt. Men nu är världen bara blek. Dt känns som om jag är förlorad. Förlorad för alltid
Jag tog fram mitt lilla anteckningsblock och började skriva av mig
Jag kan inte höra nån musik Fast dom spelar allt på hög volym Och jag kan inte känna vad jag vill Jag skymtar nån och tränger mig förbi
Förut såg jag allt som poesi, jag såg det som andra gick förbi Men nu är hela världen bara blek Ord är bara ord och ingen lek
För jag är förlorad för alltid Ja jag är förlorad för alltid
Jag brukar skriva av mig i det här blocket. Det blir ett sätt att rensa tankarna. I efterhand brukar jag gå tillbaka och ändra i mina texter och dom flesta brukar jag bara låta vara så lite som dikter men vissa gör jag faktiskt om till sånger.
Axel
Oops! Ang larawang ito ay hindi sumusunod sa aming mga alituntunin sa nilalaman. Upang magpatuloy sa pag-publish, subukan itong alisin o mag-upload ng bago.
Fan jag har gjort bort mig nu måste jag verkligen få tag på Fanny liksom hon har precis blivit tafsad på och sedan utskälld utav sin egen bror. Jag tränger mig ut genom dörren och börjar tänka var Fanny kan hålla hus. Liksom det är ju inte som att jag brukar hålla reda på var hon är. Fan jag är en så jävla dålig bror. Orkar inte med mig själv. Okej tänk Axel tänk. Jag går till busshållsplatsen, ingen Fanny. Jag går till parken, ingen Fanny. Jag går till skolan, ingen Fanny. Jag huttar henne inte ju. Sen kommer jag på. Klippan.
Oops! Ang larawang ito ay hindi sumusunod sa aming mga alituntunin sa nilalaman. Upang magpatuloy sa pag-publish, subukan itong alisin o mag-upload ng bago.
Dit gick jag och Fanny när vi var små för att kolla på alla husen och gissa hur personerna i varje hus såg ut. Mina steg började genast röra sig fortare på grund av oron som skapats inom mig.
Till slut hade jag nått den lilla gläntan vid klippan. Och rätt och riktigt satt hon dör med ryggen mot mig. Lite ihop krymper av kylan, med ett block i handen och några snyftningar hörandes från hennes näsa och mun.
-Hej Fanny sa jag och hon vände sig om i ett ryck. -Hej sa hon lågt och kollade på mig. Hon såg nästan lite rädd ut. Rädd för att jag skulle bli ännu argare eller skälla ut henne. Stackare alltså. Behövt leva med mig i typ 5 år utan att jag knappt brytt mig. Utan att knappt ha någon som brytt sig. Stackare. -För jag sätta mig frågade jag mjukt och försökte le lite så hon inte skulle vara rädd. Det gör ont i mig att veta att hon är rädd för mig. Sin egen bror. -mm mumlade hon och jag gick fram och satte mig på stenen bredvid henne Vi var tysta ett tag. Bara lätet från vinden och bilarna hördes. Annars var dt tyst
Efter ett tag öppnade hon munnen och sa -Förlåt Axel
—————————— Rösta och kommentera💞 Tack för att just du tig dig din tid att läsa detta kapitel, det betyder sjukt mycket älskar et och ta hand om er💗
