Fannys perspektiv Jag vaknar med en värk i hela kroppen. Det gör ont överallt i varenda liten del. Varenda liten del känns också äcklig. Allt de pågrund av en kille. Hur ska jag kunna täcka dom här märkena. Jag har ju märken på både halsen, midjan och handlederna. Jag vill inte att Axel ska märka. Jag drar mig upp ur sängen och släpar min kropp ut ur rummet mot toan. Jag hör röster nedifrån, antagligen Noel, Ludwig och Dante som sovit över.
Jag lät det varma vattnet rinna över min kropp men det hjälpte inte. Igår kände jag mig bara tom, inte äcklig men idag känns det som att det enda jag kan fokusera på är var hans händer har varit. Det blir inte bättre av att hans händer har bildat märken heller. Jag går ut ur duschen efter säkert en halvtimme av att ha försökt få den äckliga känslan ska rinna bort i vattnet.
Jag behöver ringa någon eller prata med någon. Jag knappade in ett sms till Nelly.
Jag: Kan du ses?
Hon svarade nästan direkt
Nelly: Ja vadå har något hänt
Jag: Berättar sen, ta inte med Love eller Elis
Nelly: Kommer om 15 Ludde är ändå där
Min spegelbild mår skit. Men jag tar ändå fram den billiga fit me concealern som är på gränsen till slut för att försöka täcka märkena runt handleden och sidan av halsen. Efter några minuter var det lite mindre synligt och med en hoodie borde ingen märka. Jag ställde mig framför spegeln igen. Min kropp som jag redan hatade var ännu fulare nu än förut. Som att den där mannen spridit ett virus över hela min kropp. Jag hatar min kropp.
Ops! Esta imagem não segue nossas diretrizes de conteúdo. Para continuar a publicação, tente removê-la ou carregar outra.
Jag drog motvilligt mina steg ut ur rummet och ner till nedervåningen och köket. Jag måste ändå visa att jag lever. Det fanns en klump i min hals men jag försökte hålla den kvar där och inte släppa ut mina känslor. När jag kom ner till köket satt alla killar runt bordet och åt frukost. En hög med pannkakor låg på bordet tillsammans med lite sylt och nutella. Min mage skrek efter mat inombords men om man tänkte på hur den såg ut så var det inte det den behövde. Den enda som visste om min relation till mat är Nelly. Hon fick mig alltid att äta i skolan och hade lovat att inte berätta något så länge hon fick hjälpa mig.
-Godmorgon sa Dante från matbordet och alla andra killarna nickade åt mitt håll. Jag svarade med ett godmorgon och slog mig ner vid ändan av träbordet. Jag greppade tag om ett glas och fyllde det med vatten. Axel satt inte vid bordet och precis när jag skulle fråga kände jag två händer på mina axlar. -Godmorgon mår du bättre?, viskade han i mitt öra och satte sig vid sidan av mig och jag nickade smått. Det kändes som att alla mina känslor skulle rinna över så fort jag sa ett ord.
Plötsligt plingade det på dörren och jag kom på Nelly. Det hade jag glömt bort. Jag ställde mig raskt upp och skyndade till ytterdörren. Killarna riktade frågande blickar mot mig när jag reste mig. Dörren slogs fort upp och så fort jag såg Nelly så brast det. Hon omslöt mig i en kram och alla känslor svämmade över. -Men gud Fanny hur är det sa Nelly med mig i sina armar. Jag skakade på huvudet och höll mig kvar i kramen och snyftade. Steg hördes och killarna kom ut för att se vad som hände. -Oj hej Nelly sa Ludde -Men oj Fanny mär du bra? Sa Axel -Jag och Fanny ska nog prata lite sa Nelly och log ursäktandes och gick med mig in i mitt rum. Jag la mig i sängen med alla tårarna rinnandes längs kinderna och Nelly la sig bredvid. Vi tittade upp i taket och Nelly sa: -Berätta nu Fanny Och jag började -Avbryt mig inte nu vill bara få ut det. Igår tafsade en kille på mig under festen och Axel blev arg men insåg sen att han gjort fel under hela vår uppväxt och det känns så konstigt att han bryr sig och jag känner mig också äcklig av mannens händer och min kropp känns ännu fulare så det känns som att varje smula jag äter kommer göra mig fulare. -Men älskling sa Nelly och omfamnade mig i en kram.
——————— Typ ett år sen och jag mår skit men här kom ett kapitel i alla fall.
