"Kom nu Lova" Elin stod i dörröppningen och väntade på mig som vanligt. Vi skulle gå ner till fotbollsplanen och kolla på när A-laget spelade match. Det vill säga att jag skulle kolla på Ludwig. Jag hade crushat på honom i snart ett år, men hade inte vågat ta chansen ifall han skulle backa ifrån direkt. Han var ju ändå 3 år äldre och gick sista året på gymnasiet jämfört med mig som snart skulle sluta 9an, så hade han säkert framtidsplaner redan.
Men det fanns en gnutta chans. Vi hade stött på varandra här och där på stan och i mataffären, och jag skulle aldrig tivla på att blickarna vi bytte mellan varann inte vara ömsesidiga.
Det tog inte lång tid innan jag såg han sparka runt med en boll ute på de gröna plastgräset. Därefter vände han sig om och tittade ut över de få åskådare som faktiskt var redo för matchen, inkluderande jag och Elin. Han blängde åt mitt håll, och det som egentligen skulle vara ett diskret leende blev ganska tydligt. Men han vände fort om och sprang in mot avbytarbåset. Dom få sekundrarna han kollade på mig spred sig som en blixt genom hela min kropp, och jag tappade kontrollen. Det var som att flyga in i en sagolik dröm och det enda som bestod var han och jag.
Visslan tjöt och spelet var redan igång, och jag vaknade upp till verkligheten igen. Såg han springa tvärs över planen och försöka komma ifatt bollen, som sedan skulle förpassas över mållinjen in i motståndarlagets målbur. Få minuter hade gått och Ludwig gjorde första målet. Leendet som alltid gjorde mig knäsvag sken upp och han fick chansen att glädjas med sina lagkamrater för en stund, samtidigt som hans blick skiftade mellan mig och sina medspelare. Jag ville visa mitt bästa jag och vara synlig åt hans håll, även on dragningskraften alltid ville få mig att kolla undan för att kinderna blossade sönder.
Matchen var över, Ludwig och hans lag vann med 3-1. Alla andra börja dra sig hemåt förutom jag, som även tvingade Elin att stanna kvar även om hon motvilligt hade varken ork eller tid. Allt för att jag skulle vänta på att han skulle komma ut ur omklädningsrummet. Men det tog inte så lång tid som jag trodde. 10 minuter senare drar han upp dörren samtidigt som han slänger sin väska över axeln och börjar leta reda på sin cykel. Jag vinkar hejdå panikslaget till Elin och börjar snabbt gå hem i hopp om att han ska cykla åt samma håll. Efter ett flertal observeringar har jag sett att han brukar ta samma väg.
Jag vet inte vad jag hade tänkt skulle hända, men ändå blev jag så pass chockad att hjärtat hoppade över ett slag när cykeln bromsade in bredvid mig och han hoppade av.
"Hej, Ludwig" han presenterade sig och sträckte fram sin hand i åtanke att jag skulle hälsa tillbaka.
"Du tror inte jag vet om det eller?" Flinade jag och skakade hans hand precis som han hade tänkt sig.
"Hahaha jo Lova Nilsson, jag vet bara inte hur jag annars skulle hälsa utan att det skulle bli alldeles för invecklat" Tur som jag hade så var det gemensamt att vi hade sökt upp varann sen innan, och även han visste mitt namn. Det hade blivit vardag för mig att tro att det inte fanns några chanser att drömmar skulle gå i uppfyllelse. Om han inte ens skulle veta om mitt namn, och att det endast var utbytta blickar som inte var värda mer än ord. Men jag hade fel. Varje gång våra ögon mötts har det varit något som legat och lurat, det skulle bara behövas lite extra tid för oss att inse att ska vara vi.
Att i ett års tid spenderat timmar på att samla på sig bilder och tankar på endast en onaturligt vacker människa gör så att man tillslut tappar krafterna och ligger sömnlös om nätterna. Man fick ständigt gå igenom om och om igen att vakna upp från drömmar man haft med honom, och sedan få lov att acceptera att det inte var på riktigt. Jag hade haft flera tillfällen i akt att faktiskt visa upp mig inför honom när vi hängt i samma umgängeskretsar. Men Problemet var hela tiden att jag inte var tillräckligt modig att gå fram när han suttit och skrattat med sina mycket så äldre kompisar. Jag kände mig alltid för liten, och var hela tiden rädd för vad han skulle tycka om mig. Jag är inte sån som tar mycket plats heller, och att gå fram till honom där och då skulle leda till att jag troligtvis vände om i sista sekund.
Det var som att vakna upp i mitt rätta jag igen, med nya krafter. Det som krävdes var bara att han skulle stå mindre än en halvmeter ifrån mig. Nu fick jag bara inte förlora mig själv igen så som jag gjort det senaste halvåret.
"Vi ses då" Han blinkade och cyklade brådskande hem. Vi hann inte utbyta långa meningar som skulle omvandlas till konversationer som därefter skulle vara genom hela natten, så som jag hade hoppats. Han hade bråttom hem, men lovade att vi skulle ses igen om 3 dagar och fortsätta där vi slutade. På Valborgskvällen.
