Det brände i mina fingrar när jag skulle skriva sms till mina närmaste kompisar om vad som precis hade hänt. Alla har tyckt att jag var hopplös som aldrig släppte honom, och gick vidare. Men jag ville prova. Han var min drömkille utseendemässigt, och jag har hört från flera hur otroligt genuin han är.
Det är som att stå uppe på en hög höjd, och man har svårt att släppa fotfästet för man är alldeles för höjdrädd. Jag vet inte hur jag skulle vara om jag släpper honom, och samtidigt få lov att se han umgås med andra men inte med mig. Jag hoppas på att kunna flyga, istället för att släppa, och sedan ramla utan uppnå något.
Att festa varje helg blev till vardag ju närmare man kom gymnasiet. Att dricka sig fulla på valborg var inget man undvek, även om påsklovet som precis tagit slut endast bestått av en snedvriden bakfylla som varat i sju dagar.
Förfesten blev att spendera 1 timme med familjen framför elden, sedan övergå till blaskiga drinkar med tjejerna som skulle resultera i att vi snubblade längs gatorna där en redan spydde i ett dike, och den andra höll upp håret.
Man måste genomgå många nivåer innan man är godtagbar hos någons hemma-fest i en typisk rik villa där föräldrarna inte brydde sig om huset var upp- och ner dagen efter. Vi kom dit, ena fullare än den andra men vi gjorde det tillsammans. Vi var aldrig rädda att vi skulle förlora varandra, även om dragningskraften fick en att gå åt olika håll när musiken började dåna i öronen, och man steg in i kaoset och fick en alldeles för besk öl i handen. Jag gick själv in i köket för att fylla upp ett glas vatten. Mamma visste att jag drack då och då, men det enda hon sa var "ha kontroll över dig själv, och glöm inte varannan vatten". Bästa tipset en dotter kan få av sin mamma i sånna här lägen. För man lyssnar ju alltid, även om man ibland har svårt att erkänna det.
"Håller du dig också nykter ikväll?" Jag var inte nykter, inte tillräckligt för att placera ut rätt person till rätt röst. Det krävdes att jag vände mig om, la en full och förvirrande blick och sedan koppla att det var Ludwig.
"Nej, tyvärr.., men jag ser att du gör de ;)" sa jag och kollade ner i hans hand som hade grepp om en kall cola.
"Jomen de klart. Vill ju minnas kvällen om den utvecklas till något speciellt" Han la till de där extra flörtiga och drog ut mig till altanen tillsammans med alla andra rökare. Vi blev en i mängden, och såg solens sista strålar skymta bakom horisonten med varsin cigg vilandes mellan fingrarna. Han hade frågat om jag rökte. Egentligen gjorde jag inte det. Men för att avstå från knutarna som drog sig hundra varv i magen, ansåg jag att en cigarett passade bra.
Jag borde inte vara ensam om det. Klumparna som fäster sig i botten av magen som alltid ger en extra knuff till att undvika hans intensiva blick som alltid kollar en djupt in i ögonen när man pratar med varandra. När han placerar sin hand på ens knä och utbyter orden som gav mig rysningar insidan och ut;
"Tror du på kärlek vid första ögonkastet..."
