ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

6

DANTE

"Mirabelle?", jag såg henne krama någon kille, några meter ifrån mig. Visst var det bara ryggtavlan jag såg, men jag kunde inte missa henne. Hennes mörka hår låg längd med ryggen i två flätor och en fluffig vinterjacka täckte hennes överkropp, samma vinterjacka hon använde för ett år sedan. Belle svängde sig långsamt och mötte min blick. Hennes ögon var fyllda av smärta, och jag ville verkligen inget annat än bara springa fram till henne, hålla om henne och få all hennes smärta att försvinna. Men jag gjorde inte det, för killen bredvid henne slingrade sin arm kring hennes midja och viskade något i hennes öra. Var det hennes pojkvän? Hade hon hittat någon ny?

"Dante" mumlade hon tyst, svängde blicken ner mot marken. Snön under oss var smutsbelagd av folk som gått med sina moddiga skor igenom parken, men de vita snöflingorna som virvlade ner fick den att se i alla fall något renare ut. "Hej", jag visste inte vad annat jag skulle säga, så ett ynka hej var allt jag fick ur mig. "Hej. Vi möts igen" svarade hon och jag nickade, suckade lite. "Kom igen älskling, vi drar", mitt i allt ville Rosa vara så otroligt jävla kärleksfull igen och skulle minsann försöka såra Belle och göra henne svartsjuk. "Vad är ditt problem?" väste jag irriterat mot Rosa och hon ryggade tillbaka en bit, kollade med en irriterad blick på mig. "Mirabelle. Du kommer ångra dig" fräste hon, innan hon svängde på klacken och gick iväg. "Jag borde inte tala med dig Dante. Vi ses" suckade Belle, och gjorde precis samma sak men åt andra hållet.

Killen som stått bredvid henne stannade dock, och han granskade mig. Noggrant. "Du saknar henne, eller hur?", det var det första han sade åt mig och jag suckade. "Varför bryr du dig? Hon är ju ändå din nu". "Vi är inte tillsammans. Jag blev lämnad av min flickvän för typ två månader sedan, och har inga som helst avsikter att redan försöka gå vidare" började han och jag höjde ett ögonbryn. Så, Belle hade ingen annan?

"Men du däremot tycktes ha gått vidare ganska snabbt från henne" fortsatte han och jag suckade. "Jag är långt ifrån över henne". Det var första gången jag vågade erkänna det för mig själv, och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken.

"Vad är grejen med den där jävla Belle?" muttrade Rosa argt när vi låg hemma hos mig några dagar senare. Orsaken varför jag bjudit dit henne var för att göra slut på allt vi var och någonsin hade varit. Dock hade jag ännu inte vågat ta tillfälle i akt och verkligen yttrat de orden ännu.

"Vadå vad är grejen?". "Du ser på henne på ett så annorlunda sätt" fortsatte Rosa, med en tydlig irritation i rösten. "Du ser på henne på ett sätt du aldrig har sett på mig", hon lät sårad och jag suckade tyst. "Du saknar henne, eller hur?", det var andra gången någon frågade det på bara några dagar. Jag nickade försiktigt.

"Jag tror det är bäst att vi gör slut, Rosa. Jag kan inte vara tillsammans med dig just nu, inte när jag fortfarande saknar Belle". Jag hörde hur Rosa suckade frustrerat och självklart förstod jag henne. Man ville inte höra det där av någon. "Jag vill inte förstöra för er två längre. Go for it, Dante. Och hälsa henne att Julia inte kommer bli skadad" var det sista hon sade innan hon steg upp och styrde stegen mot ytterdörren för att sedan försvinna.

"Hälsa henne att Julia inte kommer bli skadad"? Vad fan skulle det betyda?