ÄNGLASÅNG » dante lindhe (ELEV 2)

22

BELLE

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att ta beslutet, att bestämma vad jag skulle göra och hur vi båda skulle gå vidare från allt som hänt. Jag vet inte vad, men jag visste att detta var verkligen det enda rätta, och det enda som kunde göra oss båda lyckliga.

Kanske var det alla kvällar jag hade mått dåligt, bland annat på grund av Dante, och Dante hållit om mig, kramat mig och kliat mig på ryggen, ända tills mina snyftningar gick över till en sömn. Varje gång han legat vaken orolig, märkt att jag hade drömt en mardröm, som oftast handlade om honom, och han väckte mig, lugnade ner mig och hjälpte mig somna om. Han visste aldrig att jag mardrömmen hade handlat om honom. Jag vågade aldrig riktigt berätta. 

Kanske var det hur han läste på, och försökte lära sig hur han på de bästa sätten kan hjälpa, förebygga och speciellt finnas där för mig om jag får en panikattack. Fast, jag vågade ju ändå inte berätta. Jag ville inte oroa honom. Jag ville inte att Dante skulle se hur dåligt han ibland kunde få mig att må, jag ville ju inte att han skulle må dåligt.

Han gjorde mig glad, han gjorde verkligen mig gladare än jag någonsin har varit, men samtidigt fick han mig så jävla ledsen. Såpass ledsen att jag många gånger satt där i duschen, med iskallt vatten - varmvattnet hade ju runnit slut för länge sen, och funderade om det på riktigt var värt att vara så där ledsen hela tiden. Men det var ju inte hela tiden. Då när vi hade bra stunder, då var dom så förjävligt bra. Innan allt blev svårt. Men svårigheterna har alltid tyngt lite mera.

Kanske var det för att jag tyckte han förstod mig och min helt fucked up familjerelation så bra. Men, han är ju trots allt egentligen en del av familjen. Tydligen. Kanske det inte var så jävla konstigt att han förstod allt så bra då, han visste ju säkert allting redan. 

Kanske var det alla skratt, alla våra tårar, alla minnen vi skapade tillsammans. Historien om hur vi träffades - hur han och jag, emot alla odds på riktigt blev ett vi. Kanske var det gången jag försökte överdosera, efter att jag såg honom kyssa Rosa i Danmark och han satt utanför mitt sjukhusrum i tre dygn tills personalen skickade hem honom. 

Jag vet inte vad det var som fick mig att ta beslutet. Kanske var det när Zoe skrek åt mig att jag måste göra slut med honom, eller när Adrienne blev arg för att vi tänkte flytta tillsammans, kanske när Rosa ville förstöra för oss eller när Erica blev arg för att jag var hemma hos Dante - kanske var det alla dessa saker tillsammans. Alla och allting var emot oss. Verkligen hela jävla universum. Så, beslutet var inte så jävla svårt att ta.

"Jag vill fortsätta vara med dig, Dante"

Om hela världen är emot en, och det alltid går fel, men man ändå, gång på gång, söker sig till samma person, och man vet att all ens glädje ligger hos den personen, så då vet man också att det är värt det. Då är det verkligen värt att kämpa för.

_

ibland blir jag chockerad över hur jävla bra dante ser ut liksom han är så fin ja vill typ mosa hans kinder asdfghjklöä