Hej alla! Tack för att ni tar er tiden att läsa min berättelse! Om du älskar fantasy, äventyr och kärlek är detta precis rätt för dig. Min hobby är att skriva, så jag kände att "nu är det upp till bevis att se vad mina kunskaper går för." Jag måste dock be om ursäkt i förväg, jag vet att min grammatik inte är den bästa, och att handlingen kanske kommer att ta några skarpa svängar och att uppdateringen kommer vara långsam, men jag känner att det kanske inte har sådan jättestor betydelse. Det viktiga är ju ändå att vi har en härlig stund medan vi läser, eller hur hint hint;);) Jag menar hur bra kan det egentligen bli när en sextonåring försöker sig på att skriva en bok. Det sista jag vill ha sagt är att ni gärna får kommentera vad ni tycker, tar väldigt gärna emot kritik och tips på hur jag kan förbättra mig. Och om ni har förslag på hur historien skulle kunna ta olika twistar.... hör av er! Iallafall hoppas att ni tycker om handlingen , så kör vi!
//Ida
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Ayla Pendilors kropp var djupt genomfrusen där den låg under isens gnistrande barriär. Månens sken reflekterades i snön och lös upp den frusna stranden. För att kunna bryta vattenytan var det enda som krävdes ett kraftigt armtag. Ett armtag bort från att kunna fylla lungorna med nattens klara luft. Men hennes kropp hade för länge sedan domnat bort. Tanken på att ta spjärn med musklerna och trycka sig upp mot ytan fick en våg av illamående att skölja över henne. Små svarta prickar började täcka hennes synfält, men hon blinkade bestämt bort dem. All energi som nu fanns kvar gick åt till att hålla hennes hjärtat pumpande. Med en sista slö rörelse lyfte hon långsamt blicken upp mot himlen ovanför. Hennes sista antydan till att försöka se det vackra Kiris så ofta försökt visa henne. Allt det vardagliga som hon kunde få till liv med sin kärleksfulla karisma. Ayla brukade kunna sitta fastklistrad i timtal och lyssna på hur det allra oskyldigaste varelser sjöng ut sitt hjärtas inre önskan framför Kiris. Den sång som speglade all den smärta som har varit och allt det vackra som ännu inte blivit. En melodi som sträcker sig mellan värdar, ut i alla mörka skrymslen, en melodi som värnar om den frihet som så grymt tagits ifrån dem. Hennes blick fastnade på de små gnistrande diamanter som så långt ovanför sträckte ut sig i ett stort hav. Det som tidigare varit hennes hem befann sig nu ljusår ovanför. Som för att försöka ge hennes kraft att kämpa vidare, tindrade stjärnorna på natthimlen sorgset tillbaka. Hur hon hamnade här var fortfarande oklart. Hennes minne var som en svart avgrund. Ett blankt djup där allt som tidigare fanns där var ett suddigt blurr av skuggor. Om hon tittade för länge fick hon känslan av att mörkret tittade tillbaka. Kanske var det bara en effekt av syrebrist men hon tyckte sig skymta Kiris honungsfärgade ögon le tillbaka. Hon försökte avfärda dessa tankar så gott hon bara kunde, för hon hade långt tillbaka svurit på att fokusera på de som var viktigt just nu. För i en värld där tiden rör sig som solen, stiger och sjunker på himlen varje dag, och det förflutna och framtiden som är en oåtkomlig spegel, är det lätt att tro att du kan ändra på ditt öde. Men är det inte så att våra öden redan blivit satta i sten och sammanflätade med varje objekt, människa och själ på denna jord?
Med en plågsam ansträngning försökte hon trycka tillbaka vattnet som hotade att strömma in genom näsan. Lungorna hade för att tag sedan börjat värka, ett tydligt varningstecken på att hennes kropp behövde få ny luft. Det kalla mörkret omslöt henne. Om hon hade haft krafter kvar kanske hon hade skrattat åt all denna ironi. Redan i tidig ålder hade hon varit fascinerad av att studera natthimlen, och mörkret hade aldrig varit något skrämt henne. I skuggornas dunkel och nattens kalla bris brukade hon söka tröst. Om hon hade tur kunde hon till och med få med sig Kiris ut. Tillsammans brukade de ligga ute på ängen och prata om allt skvaller de kommit över under dagen. Hon mindes särskilt den gången då hon berättade för Kiris hur hon sett kocken och trädgårdsmästaren kyssa varandra, och när hon försiktigt kröp framåt för att få en bättre överblick råkat välta en spann med frön och var tvungen att springa så fort så att det kändes som att lungorna skulle fatta eld. Kiris ögon hade sett ut som stora tefat när hennes historia var avslutad att Ayla kunde inget annat än att skrattat. Tillsammans låg de ute på det dagg-fuktiga gräset med en filt tätt omsluten runt deras kroppar tittade upp mot stjärnorna. Tillslut gav Kiris med sig åt sömnen och kurade ihop sig intill hennes sida och lät nattens lugn ta över.
Den balans som skapar symfoni i det allra ömtåligaste av ögonblick är lika skör som isen på en vattenpöl. Hon brukade se till att ögonblick som dessa varade så länge som möjligt. Allt detta tillfredsställande lugn var på den tiden när ett "hej då" inte var ett "farväl" utan en förklaring till att man ses igen nästa dag, och ett "godmorgon" var lika självklart som att se solen stiga på himlen. Det var tiden i hennes liv innan jorden slukade hennes till knäna och alla svar kom rusande på samma gång, det var tiden innan allt rent av hade gick åt helvete. Den balans som en gång fanns var den sista av de vackra blommorna ute på ängen, den sista blomman som fienden sänkte sitt mörker över. Allt detta var något som nu låg i Aylas förflutna. Ett av många suddiga minnen som försvunnit med tiden och nu låg gömt i hennes svarta avgrund.
Himlen som låg en livstid ovanför hennes var samma himmel som hon och Kiris brukade studera. Den himmel som tidigare gav Ayla känslan av hemma. Motsatsen till vad hon kände nu där hon låg ensam och kall i sjöns mörker. De minnen av Kiris som hon fått behålla var lyckliga minnen, trots att den obehagliga sanningen var hotande nära ytan. Kiris brukade alltid likna henne med en av de som vågade drömma. I svåra stunder, som när skuggan i väst börjat röra på sig, ett hot som redan då hade börjat krypa sig på, var en störning i lugnets balans; tog hon hon ibland Aylas hand och upprepade samma ord var gång "Låt inte mörkret släcka den klaraste stjärna, Ayla." Hon hade inte upplevt rädsla på ett tag, hade inte tillåtit henne att uppleva rädsla. Varje morgon sen hon vaknade den där hemska dagen, upprepade hon samma kombination av ord. Under ett år hade dessa ord betytt skillnaden mellan att böja sig och att bryta ihop; dem hade hållit henne ifrån bristningsgränsen att ge upp. Inte för att hon skulle låta Kiris få reda på någonting av detta. Hon visste att det inte fungerade så, hur skulle hon någonsin kunna få kontakt med Kiris igen när det befann sig så lång ifrån varandra. Himlen kallade på henne men hon kunde inte förmå sig att ta sig dit. Hon var fast, hennes hem för långt bort för att ens kunna drömma om att ta sig dit. Hennes trygghet låg uppe på natthimlen bland stjärnorna, hennes hem där Kiris nu befann sig. En plats hon hade kunnat kalla hem enbart några korta ögonblick. Hon hade inte hunnit säga hejdå till denna magiska plats, hon hade inte ens haft tid att ta farväl av de så välbekanta honungsfärgade ögonen. I all hast hade hon vänt sig om och fångat blicken av sin systers. Dem hade inte varit fyllda av sorg, inte heller av rädsla, allt såg var medömkan för Ayla själv. Hon såg hur Kiris med snabba smidiga rörelser tog fram en liten glasbehållare. Vart den kom ifrån hade hon ingen aning om. Den var fylld med en lätt skimrande vätska. Med två steg stod Kiris framför henne; doppade två fingra i behållaren och började med fjäderlätta drag måla hennes kropp. Hon insåg att det som skapades på hennes hud inte var något mönster, utan små snirkliga bokstäver som flätades samman som små rankor. Hon blinkade och tittade ner på sina händer. De lös så starkt att hon trodde att hon råkat fångat solen innanför huden. Insikten kom plötsligt, och det kändes som om himlen kom rusande ner, och det kvävande tryckte var dånande i öronen, även jorden slukade henne till knäna. Hon tittade upp och såg på Kiris där hon nu stod några meter bort. Hennes ansikte tomt på de känslor Ayla visste härjade i hennes syster. Men när Kiris tillslut öppnade munnen och med darrande röst sa "Låt inte mörkret släcka den klaraste stjärna, Ayla." då visste hon att hennes tid med Kiris nu hade kommit till sitt slut. Det fridfulla dagar hon fått med sin syster var nu något som endast skulle komma att existera i drömmar.
