Uncover - Under our cover - Foscar

1 Nobody sees

Oscars P.O.V
Jag drar upp huvan över huvudet och går längs gatorna. Egentligen vet jag inte vart jag ska så, det är bara lite spontant. På andra sidan gatan finns ett café och jag går in. Snabbt beställer jag en varm choklad och en muffins. Sedan sätter jag mig vid ett av borden.
''Får jag sitta här?'' frågar en kille.
''Visst'' mumlar jag och rodnar.
''Gulligt'' väser han och flinar.
Jag kollar ner i min kopp, men han sätter handen på mitt ben. Jag måste bita mig i läppen för att inte stöna. Oscar du kan för fan inte stöna av en främling, visst du är en kåt bög men ändå, tänker jag. Jag kollar upp och in i hans ögon, hans ögon är gröna. En verkligt fin färg. Min blick flyttas till hans läppar, stora och rosa.
''Oscar?'' säger han.
''Felix?'' frågar jag.
Plötsligt minns jag honom och alla minnen med honom forsar tillbaka. Jag slår handen på pannan, för minnena är både smärtsamma och lyckliga. Han, killen som sitter framför mig, stal mitt hjärta och gav det aldrig tillbaka. Det har gått två år sedan vi sågs sist.
''Du din idiot'' säger jag och ler.
''Nej men sötnos'' säger han.
''Vad hände då?'' frågar jag.
''Jag var rädd för att medge min bögighet'' säger han.
''Du sårade mig'' mumlar jag.
Han ser ner i bordet och ger mig en smärtsam blick. Så han som alltid var en skämtare, visst skämtade han nyss men inte lika som han brukade.
"Förlåt, kan du förlåta mig?" frågar han.
"Kanske, om du ger mig en anledning" säger jag.
"För att du är den enda som jag tänkt på och att jag inte tänkt på nån annan på det sättet" säger han.

Jag ser på honom, han som kunde vara som ett vild djur. Han ser mycket smalare ut än förut, visst har han muskler. Han sträcker sin hand mot mig och jag tar tag i den. Han drar upp mig från bänken jag sitter på och släpar med mig ut ur caféet.

"Vart ska vi?" frågar jag.
"Hem till dig" säger han.
"Wait what?" säger jag.
"Vi ska lära känna varandra igen" säger han.

Jag ler svagt för mig själv, medan vi går hand i hand mot mitt hus. Vi går under tystnad och Felix hittar snabbt nyckeln. Nyckeln brukar vi gömma i en kruka och det har alltid varit samma kruka. Han brukade vara hos mig ofta förut och jag har saknat honom så jävla mycket. Vissa dagar har jag bara gråtit och andra dagar har jag suttit och skrattat åt alla minnen. Nu är han här, med mig.

"Hallå" ropar jag.

Svaret jag får är tystnad och det betyder att ingen är hemma. Jag tror att mamma är ute med hundarna och dom andra är någonstans. Jag tar av mig mina skor och hänger upp min jacka, Felix gör det samma. Han ser nyfiket omkring och vi går in i köket.

"Är du hungrig?" frågar jag.
"Ja" säger han.
"Pannkakor?" frågar jag.

Han nickar och jag tar fram alla ingredienser. Det får bli pannkakor med choklad i och bär och grädde utanpå. Felix börjar vispa grädden och vi fortsätter vara tysta. Jag steker alla pannkakorna och dukar bordet. Under hela den här tiden har vi varit tysta.

"Kommer du ihåg våra matkrig?" frågar Felix och skrattar.
"Det blev mest hångel med mat!" säger jag och börjar skratta.
"Vår första dejt då?" frågar han.

Jag nickar och ler åt minnet, det är ett minne värt att minnas.

Ingen ser oss nu när vi sitter här och äter, pratar och skrattar. Men det behöver dom inte, för det räcker med bara oss.