instagram - d.l & a.l.j

vanligt kapitel

Ericas perspektiv

Klockan var 19.30 och jag satt i mitt vardagsrum, Axel ville tydligen träffas och prata. Egentligen ville jag inte träffa varken han eller nån annan av killarna, men dom slutar ju aldrig kontakta mig. Det var typ fem och en halv vecka sedan Axel gjorde slut.

Om jag fick gissa antog jag typ bara att Axel skulle lämna tillbaka allt som var mitt som jag hade hemma hos honom, alla kläder och sånt.

Det knackade på dörren, jag gick fram och öppnade.

- Hej Erica, sa Axel.

Jag sa ingenting, jag bara tittade på honom och log ett väldigt stelt leende som ett hej.

- Vi drar nånstans, följ med mig bara, sa Axel.
- Mhm, sa jag och tog på mig mina skor.

Vi gick ner för trapphuset, och ut från lägenhetsbyggnaden. Sedan började vi gå nånstans. Vi gick i typ 20 minuter, helt tysta, tills vi kom fram till en liten övergiven park. Det fanns några parkbänkar, ett antal gungor och en rutschkana. Vi gick och satte oss vid en av bänkarna.

Axel tittade upp mot kvällshimlen och svalde hårt. Verkade som att han var lite nervös, jag bara satt där och tittade ner i parkbordet.

- Ja, okeeej, sa Axel stelt och tittade på mig.
- Vad vill du ens, muttrade jag.
- Snälla låt inte så sur, Erica, sa Axel mjukt och petade lite nervöst med hans fingrar på min hand som jag hade på bordet.

- Kom vi drar vidare nånstans, en kvällspromenad en halvkylig vårdag som denna, sa Axel och reste sig upp.

Jag ställde mig upp och viskade väldigt lågt "e du en jävla poet nu också?"

- Sa du nått? sa Axel och höjde ögonbrynet.

Jag bara skakade på huvudet och vi började gå vidare, jag tror inte varken jag eller han var medveten om var vi skulle, vi bara gick, nånstans.