Från bäst till sämst

Del 4

Jag hinner bara precis ställa mig upp innan jag får en spark på smalbenet så jag faller ihop på golvet igen. "Eller förresten, det kan du glömma. Gå och dö, och ta Samuel med dig"

Så vadå? Kommer jag bli mobbad nu också? Jag förstår inte vart världen är på väg. Jag hjälpte en kille, och det är tydligen fel. Så jag förtjänar att bli mobbad. Jag förstår inte hur dom tänker. Det kanske bara är jag som är efterbliven. Vettetusan. Inget är bra nu.
<<<<<<<<>>>>>>>>

Idag är en ny dag med nya möjligheter, som mamma brukar säga. Livet känndes annorlunda nu när jag inte är med i gänget längre. Jag gick från populär till mobbningsoffer genom att kanske rädda livet på någon. Man vet aldrig hur hårda dom är.
Jag sätter mig upp i sängen och suckar tyst för mig själv. Jag drar handen genom mitt aningen rufsiga hår och kollar ner på det smutsiga linnet jag har på mig. Jag ställer mig upp med ett stön och börjar dra på mig mina mjukisbyxor. Jag tar bara på mig en svart stor kofta och drar över det smutsiga linnet. Jag har inte längre någon känsla för mode. Jag har inte lust att känna den känslan just nu iallafall. Just nu vill jag bara deppa för mig själv. Jag sminkar mig inte, inte idag. Jag sätter upp mitt hår i en aningen slarvig boll. Jag ger mig själv en snabb blick i spegeln innan jag går ner för trappen. Jag tar bara engelskaboken, går ut genom ytterdörren och smäller igen dörren med en smäll.

Jag kommer tidigt till skolan idag. Det är förtio minuter kvar tills skolan börjar. Jag möter Samuel i korridoren. Jag försöker undvika att starta ett samtal men det gick inte.

"Tja" säger Samuel
"Hej, varför ler du?" svarar jag
"Jag är en glad person, något fel med det?"
"Nej, nej. Absolut inte. Jag tänkte bara på det som hände igår..."
"Tänker du fortfarande på det? Det är en ny dag med..."
"Nya möjligheter. Jag vet. Men mitt liv är för alltid förändrat."
"Jag fattar. Förlåt för att jag sabbade ditt liv Filippa. Verkligen, Förlåt"
"Nej, Nej! Du sabbade det inte. Du bara... förändrade en hel del"

Han kollar ner i marken lite smått deppad.

"Jag har aldrig varit rädd för detdär gänget, men igår hände en hel del saker. Det var inte kul igår. Jag kunde blivit allvarligt skadad, men du räddade mig. Tack Filippa."

Jag nickar kort till svar och fortsätter gå. Men han följer mig. Han är tydligen inte nöjd. Han lägger sin hand på min axel vilket får mig att stanna till.

"Du. Seriöst. Tack."