Ett sms ifrån bra 4.
Han väste något som jag inte hörde innan han gav Omar en rak höger. Blod flög upp på väggen. Usch, den här synen framkallade en hel del minnen, såna minnen som Omar gjort.
🐑🌚🐑🌚🐑🌚🐑🌚🐑🌚🐑🌚🐑
D/n perspektiv
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag menar, Omar förtjänade det verkligen men minnena kom fram i hjärnan när jag såg allt blod. Jag fick ångest. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bestämde mig för att ta vägen någon stans, bara rensa tankarna. Kände att jag inte riktigt kunde befinna mig i samma rum som Omar. Jag var rädd. Försiktigt lämnade jag köket och försvann ut i hallen. Jag älskade att gå barfota, både inne och ute. Jag kände mig fri, precis som att vissa går nakna hemma, går jag barfota. Så jag tog inte jacka eller skor utan gick bara ut. Jag stängde dörren bakom mig, och det lät högre än jag förväntade mig. Vart skulle jag nu? Jag visste knappt vart jag var när jag stod utanför huset.
Vafan, tar väl bara en väg. Vad kan hända liksom? (Ja du d/n du kan bli uppäten av en björn, våldtagen, misshandlad, fångad av aliens och mycket mer. Bara jag vet...)
Så jag började gå på sidan av vägen.
Oscars perspektiv
Jag slog Omar. Omar, den gulliga spralliga och glada göteborgaren. Jag kunde aldrig kunna gissa på det här. Men, vi alla har våra hemligheter. Jag såg blodet rinna på hans panna. Kunde inte hindra mig själv utan slog till honom igen.
Hur fan kunde han? Mobba en person som inte gjort något! En sak visste jag, han skulle inte komma undan med det här. Ilskan lekte inom mig och utan att tänka slog jag till hans käke. Nu fick jag ett slag tillbaka över kinden. Förtjänade jag verkligen det? Nej fan heller att jag gjorde! Omar fick ett till slag i pannan.
Omar hade fått övertag och nu var jag mot väggen helt blodig. Mitt huvud dunkar, mitt ansikte smärtar efter alla slagen, munnen smakar beskt av det blod som tagit sig in och armarna orkar inte slå tillbaka längre. Slag efter slag träffar mitt ansikte. Under det här besöket har jag fått se en ny sida av Omar som jag inte ens trodde existerade. Han har alltid varit den jag kan ringa till när jag mår som sämst. Han har alltid varit killen som fått mig att dö av skratt när jag inte trodde att jag ens kunde le längre. Han har alltid varit den som tar tillbaka ljuset när jag inte orkar mer.
Men nu är det han som gör att jag inte orkar mer.
Sakta känner jag hur ögonlocken blir så tunga att jag inte kan hålla de öppna längre. Allt svartnar.
•Omars perspektiv•
Oscar bara står mot väggen utan att göra något som helst motstånd eller försöka hindra slagen. Varför? Varför slår han inte tillbaka? Är han inte arg, har han gett upp, har han ångrat sina egna slag och vill bli kvitt?
En duns avbryter mina tankar. Oscar föll ihop på golvet. Utan att märka något själv hade jag slagit honom kraftigt non stop när jag tänkte.
Han bara ligger där på golvet med stängda ögon. Andas han? Är han död? Skuldkänslor forsar över mig som en våg. Vafan har jag gjort? Jag har basically skadat min bästa vän så djupt att han kanske är död. Jag är hemsk! Jag som trodde att att jag förändrats! Jag är sjuk! Inte d/n, utan jag! JAG är en sån stor fet idiot att jag förstör d/n liv och kanske tillochmed avslutat Oscars!
Den tanken drar mig tillbaka. OSCAR!
Snabbt som vinden sätter jag mig ner och känner efter pulsen på Oscar.
