"Oscar.." viskar han och sträcker försiktigt ut handen mot mig, blicken fokuserar han på mina läppar samtidigt som jag tar hans hand i min. Den är oerhört liten i min stora och jag kysser honom löst längst med knogarna.
"Du är så vacker Oscar.." viskar han sen och jag ler svagt, trots att jag vet att Felix antagligen ljuger så blir jag glad. Jag blir lycklig; iallafall för ett litet tag.
"Tack, du med finis" viskar jag sen och kysser honom mjukt på hjässan. Ett sött litet leende tar plats på hans fylliga rosa läppar. Han drar sina fingrar över mitt ansikte, känner in varenda del av det. Det är som om att han analyserar det med hjälp av händerna.
"Kan du beskriva mig? Kan du beskriva för mig hur jag ser ut? Hur du ser mig?" frågar han sen och jag spärrar förvånat upp ögonen, han kan väl bara kolla sig i spegeln för att förstå. Varför Felix alltid vill att jag ska förklara för honom vad det är jag ser kan jag inte förstå. Jag förstår bara att han vill se saker ur mitt perspektiv. Han fokuserar fortfarande blicken på mina läppar och drar sina små händer längst med mina armar.
"Du är mycket vacker Felix. Du har sandblondt hår som ofta är mycket ruffsigt pågrund av alla gånger jag gosat med det. Du har en liten och söt näsa. Dina ögon är gröna, blåa och i mitten har dem en nyans av guldbrunt. Dina kinder är ofta rosiga och dina läppar är fylliga och ljusrosa. För mig är du världens vackraste kille." viskar jag och han ler lite och drar händerna över sitt ansikte.
"Tack för att du tycker så. Tack för att du står ut med mig." viskar han sen och drar händerna över mitt ansikte. Jag ler lite igen och tar hans händer i mina, mycket försiktigt drar jag upp hans tröjärm. Den stickade vita tröjan som suttit vackert över hans arm är nu borta och framför mig blottas en arm full av målningar, målningar i olika storlekar och målningar med olika betydelser.
"Är det vackert Oscar?" viskar han sen och drar sina fingrar över målningarna, mycket försiktigt andas jag in och drar mina fingrar över hans kinder, läppar och tillsist nyckelbenen då jag vet att han älskar när man rör honom där.
"Det är vackert Felix. Det är vackert på ett smärtsamt och hemskt sätt. Det finns så mycket känslor inblandat, det är inte bra. Men det är inte heller fel. Jag förstår." försäkrar jag och han drar sina fingrar över mina kinder, över mina ögonbryn och ner över läpparna.
"Kyss mig älskling, jag vill att du kysser mig." viskar jag sen och han tar ett djupt andetag innan han ännu en gång drar sina fingrar över mitt ansikte, han drar dem extra länge över mina läppar och sedan kupar han dem över mina kinder.
"Jag kan inte.." piper han sen och jag nickar. "Jo älskling. Du kan." viskar jag och placerar händerna över hans svank och hjälper honom upp. Hans händer är fortfarande väl kupade över mina kinder och jag smackar med läpparna.
"Följ ljudet." viskar jag och smackar ännu en gång med läpparna, försiktigt rör han sig mot mig. Hans händer och läppar darrar men trots det så följer han ljudet, och efter bara några sekunder känner jag hans mjuka läppar emot mina.
Kyssen han ger mig är känsloladdad och speciell samtidigt som den är otroligt mysig. Den är varm och aningen kladdig men trots det så är det en kyss, en Felix kyss.
YOU ARE READING
Blind love » foscar
Hayran KurguHan orkade inte lika mycket som alla andra, han orkade inte. Men han gjorde det endå. Han överlevde och han blev lycklig; iallafall för ett tag. --- #41 fanfiction