Kontroll

Kapitel 8

Mjukhet omsluter mig. Länge sen jag kunde sova så djupt utan att känna mina blåmärken trycka mot madrassen. Värme sprids i hela kroppen. Himmelsäng. Dunet är mjukare än något dun jag sovit med. De kräm vita lakanen gifter sig utmärkt med de diskret ljusblå gardinerna som sakta dansar med den svaga september brisen som sipprar in genom det gläntande öppna fönstret.

Agnes sover som ett barn bredvid mig. Vi hade gått och lagt oss utan att bryta tystnaden som uppstått efter vårt samtal igår.

Agnes grymtar till av kylan från fönstret som träffat hennes bara armar. Hon rullar åt sidan och drar täcket över sina axkar. Hennes ansikte är riktat bara några decimeter från mitt. Hon ser forfarande ut att sova djupt. Agnes är verkligen vacker. Hennes röda hår ligger i tunna slingor över hennes fräkniga hud. Hur kan jag inte insett det här förut? Den svarta sminkningen blandat med intorkade tårar är fortfarande kvar runt hennes ögon och på kinderna. Nej, vad är det med mig? Jag är inte lebb! Visst kan hetero tjejer tycka att andra tjejer kan vara snygga? Men... Det här känns...annorlunda. Nej! Jag har aldrig sätt henne på det här sättet innan! Varför skulle jag plötsligt nu...börja känna så här?? Jag.. Inbillar bara mig. Vem skulle ändå älska mig tillbaka? Jag är värd att bli älskad!! Han ska inte tro att jag är intresserad av honom. Någonsin!

Jag lutar mig fram och kysser henne. Svala och puffiga, haft öppna. Ångrar plötsligt min handling. Vafan är det för fel på mig!?
Hon rycker till och öppnar sakta ögonen.

"Vad g-gör du?" Hon ser yrvaket förvirrat på mig. Känner hur handflatorna blir fuktiga och mina kinder rosa. Jag är så pinsam!

"Godmorgon" får jag fram. Harklar mig och försöker fästa blicken vid något annat motiv. Blommiga tapeter. Hur gammalt är det här stället?

"Ky-kysste du m-mig?" Tankarna flyger genom huvudet på mig.

Känner hur hennes svala fingrar tar ett löst grepp om min haka och vinklar mitt ansikte mitt hennes. Hon ser på mig. Iakttar mina rörelser. Tänker hon kyssa mig? Hon tar bort sin hand från min haka och ger mig en rejäl örfil. Hon har alltid varit den bästa örfils smällaren. Det svider och ömmar på hela kinden.

"Varför leker du med mina känslor!?" Du vet hur jag känner för dig! Tror du jag är dum!? Att jag bara ska tro att du älskar mig helt plötsligt!?"

"J-jag..."

"Spara det." Säger hon kyligt och reser sig ur sängen. Jag sitter bara kvar i sängen.

"Jag älskar dig!" Gör jag?

"Gör du?" Hon ser förvirrat på mig. Känner mig lika förvirrad själv.

"Ja!" Vad håller jag på med!?

"Varför sa du inte det igår?..." Hon sätter på sig en tjock tröja och stänger fönstret.

"Jag... Vet inte. Tobias, han var fortfarande en stor del av mina tankar."

"Hur länge har du älskat mig? Varför lämnade du inte bara Tobias för mig istället för att stå ut med den jäveln i två år?"

"Du vet att det var näst en till omöjligt att lämna honom. Jag försökte! Visste att han inte var bra för mig" jag börjar gråta. Sätter mig på sängkanten med ena handen för munnen. Tårarna verkar aldrig ta slut nu för tiden. "Du vet hur han behandla mig!" Jag kan inte fatta att hon drog upp att jag borde lämnat honom. Vad tänker hon med? "Förlåt!"

Agnes hukar sig ner framför mig. "Siri, han ska aldrig få röra dig igen. Jag ska vara här och hjälpa dig. Tänker aldrig lämna dig." Hon kysser min kind. "Frukost?" Hon talar i så mjuka toner.

Jag får bara fram ett svagt mummel. Hon lämnar mig sen ensam kvar i rummet. Jag kastar mig åt sidan och borrar ner mitt ansikte i en av de stora mjuka kuddarna. Skriker ut all min ilska åt de två åren jag gått miste om. Skriker åt honom. Han ska åt helvetet. Skriker för jag är så pinsam. Låter kudden dämpa ljudet. Bakom stängda dörrar hörs inget ut.