Vem är jag ekade i mitt huvud, när jag gick ut från den stora betongbyggnaden. Det var en novemberdag, vinden var inte min vän. Den var kall, ilade in i märgen. Något hade gått sönder i mig. Jag visste inte längre vem jag var. Den kropp jag bar var inte längre min. Jag går vilsen runt i en stad som jag inte känner igen, jag undrar om det kommer vara så här för evigt. De där som händer? det där som får varje cell i kroppen att byta riktning och skapa en förändring.
Jag vill ringa någon, men mina ord finns inte kvar. Hur berättar en detta för någon? När en tappat en bit, blivit hudlös och förlorat något en inte visste att en hade. Jag visste igår vem jag var, men idag vet jag vem jag var igår. Innan denna dag, hade jag något som jag kunde identifiera mig som. Jag hade en kropp, jag ägde ett ord, jag var en hel människa med mål och mening på väg mot något. Nu har allt stannat.
Om jag inte träffat dig? Hade jag varit jag fortfarande, hade jag gått vidare till skolan. Nu vandrar jag omkring och försöker hitta mig själv. Du skriver. Jag vågar inte läsa. Vattnet vinar och allt smakar salt. Jag läser dina ord, du undrar varför jag gick? och om jag kommer tillbaka?
Sophie ringer, signalen skär och en äldre man i rutig kavaj rör vid min arm och upplyser mig om att min mobil ringer. Jag nickar och mular oj tack, klickar snabbt bort de ekande vibrerande rop från Sophie. Svarar med ett mess att jag inte orkar pratar. Hon svarar innan jag ens hinner lägga ner iPhone i fickan.
"Vi måste ses nu! Kom till centralen, jag väntar på dig!"
Kroppen ryser, vet inte vad jag vill, biter mig i läppen hela bussresan till centralen. Staden börjar sakta vakna till liv, alla påväg mot något och stilla faller regnet som om jordens dragningskraften blivit djupare. Min spegelbild i fönsterrutan vittnar om nya veck, skåror för ett ansikte förändras och ändras. Det gror och skapas ärr även innanför och jag ville inte. Jag ville inte är allt som etas fast i mig.
I folkmassan på centralen kan jag se Sophies siluett med bestämda steg i riktning mot mig. Hon gråter alltid bestämt som om hennes sorg har en riktning. Hon är kraftfull även när hon är som skörast. Jag vill vända om smita in på pressbyrån och ta bakvägen ut, springa mot närmaste tåg chansa på att rälsen bär långt upp till norr. Vill se snön falla och gå vilse i ljuset. Jag har inte förmågan att vända när hennes ögon fångar och drar mig in till hennes famn.
"Har han gjort nåt?"
Jag känner hennes trygga famn, vill aldrig släppa men det finns ingen tid till ömhet. Saker har förändras och vi snubblar på varandras ord.
"Hur mår du? "
"Har han gjort nåt?"
"Nej"
"Bra"
Någon tappar en ett glas på restaurangen intill. Splitter runt omkring oss när orden tar slut.
Vi går under tystnad mot espressohouse. Kaffet är starkt och jag ber om mjölk. Det svart hål jag stirra i ändrar nyanser mot ljusare.
"Jag ville inte" viskar jag ner i koppen.
"Vad sa du?"
"Jag ville inte, jag ville inte"
Vi byter blickar.
"Ibland gör en dumma saker för en inte mår bra" svarar Sophie.
Jag biter mig i läppen och känner dens sträva struktur. De smakar beskt i mig. Jag gjorde inget dumt vill jag skrika. Men tystnaden förblir ett faktum. Vi kommer inge längre idag.
Solen lyser och blottar fönstret saltfläckar, havet har härjat fritt den senaste månaden. Fåglarna har flugit lågt och jag vill inte svara när psykologen ringer.
"Hej, hur är det? Du ville boka en ny tid?"
Strimmor av ljusets skimmer gör min hud genomskinlig och jag är glad att vi pratar i telefon. Allt blottas så lätt när ögon når än.
"Hej, det är inte så bra, jag behöver boka en tid, nu... snart."
"Vad tror du om torsdag kockan 9.00?"
"Torsdag kan jag" säger jag utan att kolla min kalender. Vad kan den hjälpa när livet stannat och en tappat sig själv.
Stänger ytterdörren fort, sjunker ner på dörrmattan och öppnar förpackningen läser bipacksedeln långsamt men inget går in, stannar vid ordet våldtäkt. Det bränner i mig. River sönder pappret i smådelar för att slänga det soppåsen och fylla ett glas vatten. Tre djupa andetag, sväljer pillret och sveper glaset fort. Mobilen blippar till, öppna porten jag är utanför skriver Sophie.
"Hej mitt hjärta, hur är det?" Utan svar tar hon mig i sin famn leder mig in igen. Hon kräver inga svar, inga ord, ingenting. "Jag är ledsen att det blev så här..." orden hänger i luften och jag fattar taget. "Sophie älskling jag är inte ditt ansvar, du ska inte ha ansvar för mig, jag ska klara mig själv, det var inte ditt fel" Sophie ser mig i ögonen lägger sin arm på min arm, värmen går igenom cell till cell. " och det var inte ditt fel, det är hans fel" svarar du. Tårar trillar och jag i snyftningar läcker orden ut.
Tisdag morgon, två dygn utan sömn gruset växer fast i ögonvrån. Går till jobbet som inget har hänt men illamåendet gör mig svajig. Klockan tickar men allt står still. Jag undrar om det syns, om hans händer sitter
