"Jag hatar dig" skriker jag ut mot den fyrkantiga jävla stenen. Jag ångrar mina ord och vinden blåser hårdare för varje sekund.
Minuter av tystnad och jag vill höra din röst. Men du har stängt av din mobil och jag möts av telefonens toner som vittnar om att du är borta. Du har försökt jag vet. I förmiddags stod du i mitt kök blek och ångestladdad. Havet utanför slog mot fönstret och du blickade ut sa att du var orolig och kände dig äcklig. Inga fler ord kom fram. Du ville så gärna dela något med mig.
Några timmar senare när dag blivit till natt så skiljdes vi åt vid spårvagnarna, du på 1:an mot vad visste jag. Regnet yrde och jag kramade och viskade hör av dig innan jag släppte dig för alltid. Inget ljud ingen röst. Hon hittades hos han. Sönder. Trasig inuti i och utanpå. Han var hel och hade fyllt sig till bredden av manlig dominas. Hans ångest och ditt brottandes med hjärnspöken för att räcka till. Skadan var redan skedd och inget gick att få ogjort. Trasighet skapar trasighet. Det som en gång gått sönder faller alltid i tur igen och igen.
Det finns inget som kan få dig tillbaka, inget som kan få allt ogjort. Jag skulle ha skyddat dig mer, hållit dig hårdare den kvällen. Men vad visste jag hur hemsk en människan kunde va? Vad visste jag om din utsatthet? Vad visste jag? Det enda jag vet är att jag föralltid kommer att hata män! Jag kommer alltid ha en ilska som ingen kan släcka, som ingen kan bota. Tickande bomb i bröstet och en röst som kommer kluva varenda millimeter av manlighet i bitar. Jag kommer aldrig få min bästa vän tillbaka.
Minna för dig bryter jag sakta ner varje lite man. För allt måste gå sönder, trasas sönder för att vi ska lyckas bygga nåt nytt. På ny mark med dem förmultna jord ska blommor växa för dig! För mig och för alla systrarna som aldrig fick chansen att möta vårens sol.
